onsdag 15 juni 2016

Ökenvandringen är över liksom dess efterdyningar





Min ökenvandring är över och även dess efterverkningar, efterdyningar eller vad det du bäst kan benämnas. Så har det varit ett bra tag. Livet går vidare, definitivt inte fritt från utmaningar men den allt omfattande pressen som präglat hela min tillvaro är borta.

När jag en gång beslöt mig för att skapa en blogg så var huvudsyftet att beskriva min existentiella resa, den utveckling som pågått under flera år. Enbart huvuddragen, mina tolkningar, mina slutsatser som ibland jämförts, som jag ifrågasatt och vänt ut och in på många gånger. Ett område jag då och då återkommit till i bloggen är min ökenvandring eftersom det har så att säga varit så mitt liv genomlevts och jag har skrivit ett par längre inlägg om detta. Det är en benämning på en andlig transformation då livet antar mycket torftiga former samtidigt som utmaningar och omfattande prövningar avlöser varandra och hur det ter sig är individuellt. Utmaningarna manar oss i det tysta att stanna upp, förändras, utvecklas, tänka på ett nytt sätt, få erfarenheter, bli mer sanna bortom intellektet osv, osv. En ökenvandring är en längre period då individen prövas, tvingas till förändring, utvecklas långt bortom vad en "normal" tillvaro erbjuder. Det är tufft men det blir inte värre än man kan hantera det, även om det inte känns så ibland. Men det finns också tillfällen då den andliga utvecklingen tar tydliga språng, plötsliga insikter fyller en med en glädje som inte liknar det som vi är vana vid. Jag brukar kalla det själslig glädje, omständigheterna tvingade intellektet träda åt sidan och erfarenheterna födde visdom, dvs. en kunskap som inte är teoretisk utan är helt enkelt en produkt av det som framträdde i livssituationen. Men oftast är en andlig utveckling ett upprepande, svår press och lidande, men det är lidandet som får oss att överge intellektet och intellektet kan enbart förstå det som sinnena förmedlar. Intellektet är både ett hinder och en tillgång, men alltid ett hinder så länge vi tror oss vara de tankar det ger upphov till.

Som jag skrivit tidigare antog jag att min ökenvandring var över någonstans under andra halvåret av 2014. Min livssituations prövningar eskalerade och flera års smärta verkade koncentreras vid ett tillfälle som medförde en ögonblicklig medvetandehöjning då jag avidentifierade mig från den del av den intellektuella identiteten som jag väljer att benämna "smärtkroppen" men det förekommer annan terminologi. Detta var definitivt ett mål utöver så mycket annat som omformat mig. Det finns ett särskilt inlägg om den episoden Smärtkroppen - egots känslomässiga följeslagare .
Men tillvaron fortsatte att vara prövande, dock lindrigare och allt som ofta kom jag till insikten att jag själv kunde styra över prövningarna utifrån mina tolkningar av situationerna, ungefär som jag provades hur applicerbart mitt existentiella förhållningsätt egentligen var. Återkoppling till tro på livet, acceptans, inte göra motstånd - hörnstenar i hur vi uppfattar våra liv och om vi skapar lidande eller inte. Intressant hur medveten närvaro i nuet kan transformera tillvaron, lätta upp och skapa effektivitet som inte infinner sig i det traditionella tillståndet när man går från tanke till tanke, vandrar mellan dåtid och framtid utan att egentligen vara här och nu mer än korta ögonblick, det vill säga de stunder då man verkligen lever i uppmärksamhet med möjlighet till kontakt med ens sanna jag bortom intellektuella självbilder som är falska. Nå, nu skulle detta inlägg var ett punktsättande så jag nystar inte vidare just nu.
Det här är ingen sammanfattning av min ökenvandring utan en markering för ett avslut för någon sorts kronologisk linje i bloggen. Ju närmare slutet på vandringen med dess efterdyningar jag nådde, desto lindrigare blev prövningarna och tillvaron. Men ändå hade den långa, torftiga tiden tagit ut sin rätt och jag var helt slut, ungefär som om när man kravlar sig fram i den torra öknen, det har börjat bli mer uthärdligt men bristen på vatten gör att man knappt orkar den sista biten. Om jag fortsätter i den liknelsen så visste jag att det hela skulle snart vara över men inte hur. Ett, tu, tre så föll alla bitarna på plats och den världsliga prövningen var över på några få dagar. Allt gick oerhört smidigt. "Jag fick vatten" och därefter en återhämtning som påbörjades. Inte jublade jag, inte tyckte jag livet var underbart plötsligt eftersom jag dels var mycket sliten men också för att jag känt på mig vad som skulle hända och hade tagit ut en del i förskott. Slutet fanns inte i en punkt, en enskild händelse utan snarare var det en process där det blev allt lättare att bara vara - en upplösning, frigörelse och nya pusselbitar framträdde som sen blir en grund till en helt ny tillvaro. Men framför allt betraktar jag livet med dess innehåll ur ett helt annat perspektiv, en vy som jag inte ens visste existerade. Den vyn innebär så mycket mer än tre dimensioner och det är upp till var och en att uppleva.