Ofta återkommer jag till vikten av att tro på livet och sig
själv. Det är en väg till att frigöra sig från intellektets makt och att skapa
en äkta identitet och knyta an till livet, dvs. det som händer oss och
medmänniskor. En tro på livet har sitt ursprung i medvetandet bortom intellektet.
Det är inget som intellektet uppnår. Intellektet är begränsat till
sinnesvärlden och tolkningsmodellen är fyrkantig och kan inte omfatta ett existentiellt
närmande till livet. Intellektet skapar en falsk identitet (egot) på grundval
av tankeprocesser och tolkas skeendet utifrån denna blir världen hotfull och
negativ. Många känner nog inte igen den beskrivningen men faktum är att mycket
av det vi gör, tänker och skapar runt om oss är en del av en grundläggande
rädsla som uttrycker sig på olika vis - att inte bli accepterad, rädsla för att
misslyckas, rädsla för våra svagheter, att inte duga, oro inför morgondagen,
ilska mot händelser och andra personer, ältande över det förgångna, osv, osv.
Att hysa tillit till livet är svårt. Det är en andlig
utveckling och det är livet som leder oss framåt. Således blir vi utmanade att
- eller kanske bättre uttryckt - prövade att frigöra oss ur intellektets grepp.
Det sker alltid via tuffa situationer som får oss att stanna upp, chocka oss så
vi förlorar fotfästet och tvingas att använda något annat än sinnesintryck och
intellektuellt bearbetande av det vi möter. Det är så medvetenhet uppstår och
desto hårdare vi prövas desto mer växer vi. Egot bryts upp och en högre
medvetenhet får tillträde. Ungefär som molnen skingras på himlen och solen kan
bryta genom. En utveckling äger rum.
Medvetenhet om vad man tänker, en distans till tankarnas innehåll, medvetenhet om att det finns ett ego är förutsättningar för existentiell utveckling, liksom kunskapen om det sanna jaget. Egots existens bygger på tankar om åtskillnad som skapar klyftor mellan oss och omvärlden. Det innebär också en avskildhet från det som är Gud. Det berör jag inte eftersom det blir laddat med religiösa föreställningar och olika värderingar om det som är Gud. Syftet med inlägget är att belysa psykologiska aspekter ur ett mer vardagligt-existentiellt perspektiv.
Nåväl, egot anser att vi är åtskilda och medmänniskor värderas och bedöms utifrån yttre egenskaper såsom utseende, språk, åsikter osv. Egot vill oavbrutet jämföra, döma och därmed skapa distans till omvärlden. Det är så egot skyddar sin existens.
Var ärlig mot dig själv, döm inte dig för att du uppvisar
egenskaper som underhåller ett ego utan förlita dig på att du kan skapa
medvetenhet som försvagar egots influens. Fördömer du dig själv så är det en negativ
yttring som enbart stärker egot. Acceptera, dvs. skapa inte negativa känslor,
så agerar du mer kraftfullt och insiktsfullt. Tro på dig själv och livet. Du
utmanas till att bli mer medveten och tillitsfull till den visdom som
genomsyrar ditt liv. Detta skapar sinnesfrid. Prova - tro på dig själv, tro på
att det finns något gott i det du möter så minskar oron - egots influens avtar.
Att tro innebär inte att livet bli bekymmersfritt eftersom livet är till sin karaktär utmanade. Allt har en fram- och baksida, mörker måste finnas för att förstå ljuset. Tappar du tron överlämnar du kommandot till egot och då uppstår negativa tankemönster. När rädsla styr härskar negativiteten och livet blir destruktivt, dina handlingar skapar mer negativt. Acceptera livet, när du möter en utmaning överlämnar du dig till livet och i kraften av din tillit så blir dina handlingar därefter.
