Gemensam prövning

Medvetenhet är ett begrepp som ofta förekommer i mina inlägg och medvetenhet är andlig utveckling. Jag har aldrig tyckt benämningen  "andlig utveckling" är tillfredsställande, då det i mitt tycke kan te sig så abstrakt och ogripbart. Andlig utveckling är medvetandeutveckling, att vidga medvetandet bortom världsliga begränsningar.

På sistone har min livssituation varit synnerligen svår då jag sett hur min belägenhet blivit allt tuffare samtidigt som någon annan också påverkats rejält. Det senare har varit värst. Under en stor del av sommaren har jag känt på mig att det skulle bli värre, att kraven skulle stegras och det ligger i hela min livssituations natur. Det är så lätt att glömma att livets alltid ger oss det vi behöver, att alla prövningar syftar till att väcka oss, förändra oss eftersom det helt enkelt behövs för att vi ska nå ett uppställt mål. Många har inte alls denna existentiella definition av livet utan söker meningen i livet i världsliga ting.

“Life will give you whatever experience is most helpful for the evolution of your consciousness. How do you know this is the experience you need? Because this is the experience you are having at the moment.”

 - Eckhart Tolle

Människor som har svåra upplevelser med i bagaget kommer ofta ut med sina berättelser och kan redogöra för hur deras trauma förändrat dom i grunden - de har äntligen lyckats finna meningen i livet - lyckan, de har lärt sig att se det "gudomliga" i vardagen eller kanske andra människor. Människor som genomgått svåra sjukdomar, kanske blivit handikappade, haft svår sorg eller har genomlidit andra svåra upplevelser förändras, blir mer medkännande och lär sig tackla problem utifrån en holistisk värderingsgrund. Någonstans i lidandet som uppstått har öppningar skett, kapitulation inför faktum, dörrar inåt har öppnats och en andlig medvetenhet har spirat. Samtliga stora andliga lärare har gemensamt att de alla har en period av lidande bakom sig som transformerat och skapade visdom, som de nu använder för att hjälpa andra och sprida medvetenhet. Men det finns helt vanliga människor ibland oss som har sina tuffa erfarenheter utifrån vilka de kan sprida medvetenhet. Kanske inte alltid med ord utan närvaro och handlingar.

Även om man är införstådd med att livet alltid har en inneboende utvecklingspotential är det lätt hänt att intellektet tar över då det blåser hårt och man går helt upp i hur obehagligt ens livssituation ter sig, och vissheten om att livet aldrig utsätter oss för något vi inte behöver, glöms bort. Vi människor är vana vid att följa tankarna och försvinner helt upp i de mentala föreställningar som skapas ur dessa. Det är svårt, mycket svårt att bryta ett invant mönster som är nedärvt sedan tusentals år. Jag faller dit om och om igen, trots jag känner till fällorna. För att bryta intellektets grepp måste man skapa medvetenhet. Inte alls så märkligt om man tänker efter. Ju mer man identifierar sig med formens värld - det yttre, tankar, det världsliga ju mindre känslig blir man för det underliggande, det livfulla, enheten, kreativiteten och därmed blir man omedveten om det djupet i livet.

Om man tänker sig en skala som beskriver medvetenhet, så råder total identifikation med formens värld (det materiella, tankar osv) på ena kanten och det är total omedvetenhet - ondska. På andra kanten råder total medvetenhet - det goda. Alltså, ju mer omedveten en människa är, desto mer benägen är denne att förfalla i ondska. Ofta tar jag nazismen som ett gott exempel på omedvetenhet - nazister går upp i formens värld, identifierar sig fullständigt med ideal, tankar om sina egna identiteters och en tänkt etnicitets förträfflighet. Separationen till andra ökar och medmänniskor blir objektifierade - judar upphörde att bli människor i deras ögon och det falska jaget som skapats blev avtrubbat, okänsligt och i denna djupa omedvetenhet kunde otroliga grymheter ske. Detta är en ytterlighet, men det finns naturligtvis en rad andra uttryck för ondska och det utspelar sig i vardagen runt oss alla. Det är få som betraktar sig som onda då de helt enkelt är omedvetna om vad de gör och orsakar.

OK, jag gled nog ut lite lång i resonemangen men ska försöka återgå till kärnan i det jag ville skriva om. I den situation som jag levt i länge delar jag vissa delar med någon annan. Det är mycket komplext och svårt att övergripa, men vi lär oss utav varandra och dessa funktioner har vi alltid haft. Vi har känt varandra länge och har ofta lärt oss tuffa läxor utav varandra. Beklagligt kan man tycka, men då glömmer man bort livets högre syfte - vi lär av varandra och allt är gott till slut. Så jag hyser största kärlek till denna människa och gör allt jag kan för vara till hjälp. Det är en ömsesidig uppfattning och ofta hjälper vi även varandra när man ytligt sett skulle tro det vara raka motsatsen.

Och har man en ytlig livsåskådning så är man stängd för livets inneboende konstitution och lider och fördömer. Det blockerar och skapar omedvetenhet. För inte så många år sedan förbannade jag delar av mitt tidigare liv, skeenden och människor, för jag ansåg jag blivit skadad, t.ex. hämmad i min personliga, normala utveckling tidigare i livet. Det där är en lång historia, men hade jag inte haft dom utmaningarna hade jag inte haft en resa att genomföra med mig själv, vilket skapat både personkännedom, visdom och styrka. Vore man perfekt från början skulle man inte lära sig något. Ingen är perfekt, alla har något att ta itu med. Människor och situationer som framkallat dessa utmaningar, begränsningar eller vad det nu än må vara, har enbart hjälpt till. Dessutom är det en gång våra egna val, annars skulle det inte skett.

Nåväl, jag har ganska god övergripande kunskap om varför jag haft min ökenvandring med i stort sett en oavbruten räcka av utmaningar. Det är en medvetandeutveckling av stora mått, men så har det pågått länge. Det har jag varit inne på i flera inlägg, men på sistone har det främst rört acceptans av livet. T.ex. acceptans att jag inte alls kan nå fram till en person när det rör den andliga delen av våra liv och därmed acceptera andra människor ur den synvinkeln. Är man djupt fångad i intellektets föreställningsvärld så finns det ingen existentiell del och den uppfattningen måste jag acceptera när jag inte når fram. Den avklädda, oandliga åskådningen reducerar livet till en väldigt förenklad historia utan djupare innehåll och allt som finns är det sinnet kan uppfatta, vilket egentligen är mycket lite. Sinnet kan uppfatta det ögonen förmedlar, det öronen leder till hjärnan och det intellektet kan omfatta. Intellektet har sin grund i formens värld och då existerar inget annat än tankens värld. Allt blir dött, sterilt, problemfyllt och livet blir enbart mentala, platta koncept. De flesta har dock viss kontakt med den djupare medvetenheten inom oss i olika utsträckning, annars skulle inte mänskligheten funnits längre. Den skulle tagit död på sig själv, men å andra sidan har kraven ökat proportionellt med den tekniska utvecklingen. Liksom den enskilda människan utmanas så sker det på kollektiv nivå.

Under senare år har jag kunnat förstå mitt eget liv, mig själv och bitarna har fallit på plats. Det finns ett vackert sammanhang i hela mitt liv som lett mig fram där jag är idag. Det handlar inte om fullbordan, utan en resa med utveckling och förbättring och där finns mycket kvar. En välgörande bekräftelse på att jag kommit någonstans är både viljan att bistå andra - och även förmåga att kunna göra det. Ofta blir jag förbluffad över orden som kommer ur min mun, de samband jag finner i andras liv och alltid förenar jag det världsliga med den andliga delen - helheten vill säga. Människor har stor glädje utav att förstå att det alltid finns en underliggande ström av andlig verklighet i det vi möter. För många är det nytt, men när sambanden åskådliggörs i det egna livet kan aha-upplevelser vara ett faktum. Vissa känner igen det medan andra förnekar det, kanske för de inte förstår eller inte vill förstå. Läs gärna Platons grottliknelse i ett tidigare inlägg, som vackert beskriver människans motstånd mot det andliga.

Det går ofta att förena händelser i livet med en inre, en medvetande utveckling.  Det är inte enbart orden, arbetsuppgifter, våra prylar, våra uppfattningar och mentala bilder som är våra liv. Nej, det är det som händer inom oss, i våra medvetanden som är den egentliga verkligheten, dock ej gripbar med sinnena. Hela tiden växlar det mellan intellektet och den underliggande medvetenheten, däri vår sanna jag befinner sig, kan man säga. Allt det som utspelas i vår fysiska liv skapar det som våra medvetanden vill uppleva. Det är som gamla visdomsskrifter uttrycker det: ur våra tankar skapas vår värld. Samma uråldriga skrifter menar att det är samma ursprung i våra drömmar som i våra liv. Det är därför avidentifiering från tankarna och bromsandet av tankeströmmen kan ge upphov till en helt annan verklighetsbild som kommer från vårt inre, obefläckat av intellektet. Den världen är skönhet, kärlek, enhet och helt befriad från en underliggande rädsla.

Det fysiska livet bidrar till vår medvetandeutveckling och i förlängningen därmed till minskat lidande. Förstår ni, ju mer medvetande desto mindre lidande eftersom medvetenhet gör att vi förstår vilka vi är, vår enhet och koppling till Gud och då behövs inte lidandet längre. Ju mer medveten en människa är desto mindre benägen är den att skada och medkänslan ökar. Om jag formulerar mig så borde det vara begripligt varför en andlig utveckling skapar en bättre värld, vilket jag varit inne på tidigare. Sambanden blir begripliga för då förstår man varför den nuvarande mänskliga scenen är en ganska otäck soppa eftersom människan i stort är en ganska omedveten samling, som förstår föga vad den pysslar med. Då menar jag inte enbart terrorister i mellanöstern, västliga makters nonchalans och pengahunger eller hänsynslösa girigbukar, utan det kan också manifesteras vid frukostbordet. All negativitet, om det så handlar om gräl om en parkeringsplats, religionstillhörighet eller direkt fysiska våldshandlingar, är resultat av olika grad av omedvetenhet. Och människor har ingen aning om det lidande de skapar i sina egna och andra liv eftersom de är just omedvetna. Jag behöver naturligtvis inte vända mig till någon annan utan kan betrakta mig själv - jag kan må dåligt då jag minns hur jag betett mig mot både människor och djur (pojkar kan vara elaka mot insekter...) förr i tiden, i omedvetenhet. Faktum är att man kan säga mycket om hur medveten en människa är efter hur de behandlar djur. Dålig behandling av djur sker mer öppet då betraktas som varelser med mindre värde och inte lika viktiga som människor. Behandlar någon djur illa så sker detsamma med människor och djur kan även innebära småkryp. Och det är intressant att se vilken skillnad som råder vid uppfattningen mellan en gullig hundvalp och en geting kring dricksglaset. För att tydliggöra det, så ju mer avlägset en annan livsform blir genom intellektets begreppsvärld desto mer objektifierad blir den. Intellektets illusoriska jag, egot, bygger sin existens på det. Ju mer man befinner sig i egot desto fler skillnader vill man finna för då kan hot byggas, försvar och gärna angrepp. Rasism är ett bekant exempel och det finns ingenting i våra djupare delar som är ett dugg intresserad av att bygga murar mot andra. Det är intellektet som skapar omedvetenhet, dvs. oandlighet. Om man inte är rasist kanske man spyr galla över en medtrafikant för människor blir objekt då de sitter i sina bilar. Samma fenomen som yttrar sig i olika utsträckning.

Personen jag beskrev ovan har jag successivt lärt känna  på riktigt de senaste 10-12 åren. Egentligen visste jag ganska lite innan och såg bara en bild, som enbart var en del av helheten, ungefär så vi känner de flesta. Grunden är i alla fall en älskvärd människa, med mycket värme och generositet, som vill väl. Mellan oss finns mycket kärlek även om vi har och har haft många meningsskiljaktigheter. Det är en del av det vi skapar och löser sinsemellan och det är de roller vi har - delat en mycket fin relation och tuffa lärdomar. Vi rensar också bort gamla känslor som funnits inlagrat djupt in i våra medvetanden. För en tid sedan hade vi en ganska känslosam, laddat situation vid ett tillfälle. Jobbigt, och på natten drömde jag hur vi grälade samtidigt som vi rörde oss i hennes hem. Drömmen avslutades då vi stod intill toalettstolen i badrummet. Symbolspråket kunde inte vara tydligare: de känslor som uppstod oss i mellan rensade ut det gamla som symboliskt hamnade i toalettstolen. Jag kan nämna att det var som efter ett regn oss i mellan därefter - så friskt och harmoniskt (men där fanns mer att rensa senare).

Jag nämner mig själv en hel del ovan men det finns utmaningar vi delar som sagt. Det är inte bara jag som behöver den beskärda delen att dörrar som ska öppnas och förändringar som ska genomföras. Denna person har alltid haft mycket bestämda åsikter, orubbliga många gånger och på senare har jag insett hur djupt förankrad denna person är i just den ytliga världen. Ändå lyser något annat i genom ibland och i synnerhet när prövningar uppkommer där det inte finns problem utan enbart smärta t.ex. Då sker öppning mot en djupare livssyn som ofta varit mycket lindrande. Men oftast styr tankarna henne hårt, sömnlösa nätter med oro över något och det yttrar sig vid fixering av tankeföreställningar. Det har upprepat sig i åratal och alltid har oron visat sig obefogad. Är man så tankestyrd blir världen snabbt hotfull då utmaningar av olika slag inte har något syfte, enbart faror väntar runt hörnet, katastrofer och problem. Ändå använder sig hon av ordstävet "inget ont som inte för något gott med sig" ständigt, men tydligen gäller det inte när hon själv utsätts för utmaningar.

För övrigt råder en positiv och glad anda  i henne, en social och utåtriktad person. Men oförmågan att lyssna på livet, det livet vill framför via händelser och medmänniskor har bl.a. skapat hälsoproblem och det kan bli allvarligt på sikt. Går man emot livet uppstår blockeringar i kroppen. De flesta hälsoproblem har psykisk bakgrund. Det vi tänker påverkar kroppen och det är vetenskapligt, även om det fortfarande saknas mycket kunskap. Hur som helst känner jag sedan ett tag till att personen i fråga har problem med öronen. Hörselkanalerna är trånga, det har varit så i många år men det ena örat är mer eller mindre tilltäppt stundtals, pga. vissa komplikationer. Detta är ett resultat av bristande förmåga att lyssna, avvärjandet från det som inte vill tas emot. Där finns en grundläggande sårbarhet som jag tror beror på tänkta brister som påverkar självkänslan och gärna kopplats till det yttre. Personen i fråga är vital, ett energiknippe och där finns en livfullhet och ungdomlighet, som många skulle avundas. Ändå finns där en förödande självkritik mot det yttre som skapar olust och begränsningar. Ofta har jag skarpt påtalat hur fel det är och att spegelbilden borde lovordas och en tacksamhet ingjutas i kroppen för den kraft och spänt den hyser. Icke, och en kort tid innan en släktträff "råkade" en tonårig kille hoppas rakt på henne då hon badade i havet. Konsekvensen blev lätt hjärnskakning och hela ansiktet svullnande upp. Förändringen var groteskt. Självklart jobbigt att beskåda och höra om obehaget, men efter en stund sa jag: "Vad tror du livet ville säga med detta, om livet alltid vill berätta något för oss via våra upplevelser?" Men en bra insikt och förståelse svarade hon: "att jag borde vara glad för mitt vanliga yttre för det här är för hemskt!" Exakt! Den där förmågan till insikt skulle vara till nytta i andra prövningar.

Den här personen är för det mesta helt förlorad i tankarna, måste alltid göra något, sover dåligt pga. tankearbete, kan inte sitta stilla, vill ha sysslor, skapar problem och det är naturligtvis inte bra för hälsan. Hon tillåter sig inte vara stilla, framför allt inte i tankarna. Det är ju som bekant intellektets sätt att blockera oss från djupare medvetenhet bortom tankarna. Det kanske viktigaste är att all denna intellektuella verksamhet just förhindrar en helt annan kapacitet att komma i dagen och kan orsaka hälsoproblem. Där finns intuition, där finns en fantastisk grund till att förstå sig själv och livet vilket så fint lyser i genom ibland.

Vi har haft samtal om hennes partner ibland och då glimtar det till i ögonen när händelser i det yttre berör hennes inre. Där finns förståelse, där finns medvetenhet men den är dold under ett intensivt bombardemang av tankar, känslor, dömande och åsikter i snabbföljd som tar all kraft och uppmärksamhet. Det har jag insett på senare år och har försökt nå fram , men det går bara ibland och sen är hon borta i tankarna. När hälsan hotas, och Gud av vad som jag inte vet, blir jag berörd. Öronen känner jag till, men de tuffa prövningar hon ställs inför har naturligtvis en större beröring som förmodligen kommer förhindra allvarligare åkommor. Då kan man tacka god Gud för att där finns prövningar som skapar grogrund för lycka i slutänden. I detta finns jag. Jag har levt i svår smärta över de prövningar vi delat, där jag kunnat ses som orsaken. Det har gett upphov till smärta som varit svår. Någonstans under resans gång har det slagit mig att även jag kan vara en del av någon annans prövning, en del som är den utmaning som den andre behöver och faktiskt kommer ha glädje utav framöver. Men vem tänker så om man inte är bekant med livet bortom vardagen?

För en tid sedan hade jag en dröm som var belysande och så vacker i sin belysande metamorfos. Jag och hon tittade på ett par växter i en rabatt. Jag såg att de inte kunde växa vidare i den jorden och behövde avlägsnas. "Kan de inte vara kvar tills vidare?", föreslog personen. "Nej" svarade jag och tog upp dom. Jorden de vuxit i var dålig så den skulle  bort. I näste sekvens går personen med en skottkärra full av den dåliga jorden, ett fullt lass och jobbigt att köra. Så ska vi iväg från platsen. Personen har då fått en bil, en ny fin jeep och plötsligt är hon förvandlad till en betydligt yngre asiatiskt kvinna. Nu tror mina grannar att det är min fru, tänkte jag i drömmen medan jag i god stämning hoppar i den glänsande jeepen.

Detta var en fin dröm som precis berättar om vad som händer bortom denna tuffa vardagen. Växterna symboliserar dåliga idéer, någon gammalt som ska bort och den dåliga jorden är som symbol för grogrunden till det hela. Den var dålig och den skulle bort eftersom växterna inte kunde växa där. Växterna kan vara symbol för vissa typer av tankar, förhållningssätt till livet. Hon fick gå med ett tungt lass av jord, det som starka känslor nu avlägsnar. Fordon i drömmar är symboler för hur vi tar oss fram i livet och denna person hade nu en ny jeep - En jeep är en stark bil som tar sig fram smidigt även utanför vägar. Stark och flexibel. Att hon blev förvandlad till en ung asiatiska kan ses som symbol för en föryngring och en öppning för ett österländskt tänkande, som är betydligt befriad från materialism och där en mer holistisk värdering ligger till grund för levernet. En vacker dröm, som gjorde mig glad. Det är möjligt jag inte tolkat helt rätt men i grund stämmer det utan tvekan. För den som tar lätt på drömmar kan jag berätta att de används frekvent i terapi och psykologiska inriktningar tar dom på stort allvar. Det är intressant att ta del av den världsberömda psykoanalytikern CG Jungs teorier om drömmar, för den som vill veta mer. Personligen ser jag dom som betydligt värdefullare än en intellektuell bedömning som är förvanskad av fördomar och begränsningar. Och hur ska man förstå livet intellektuellt när det handlar om andlig medvetenhet? Hur ofta har man inte fel i livet och när är drömmar fel som vägvisare? Min egen erfarenhet är att drömmar är som klarast och tydligast när livet blir som mest påfrestande eller när något angeläget ska framföras från vårt inre, eller bortom oss själva.

Direkt på morgonen berättade jag om drömmen för personen för att förhoppningsvis bidra med lite glädje. Responsen blev dock att drömmar inte betyder så mycket och jag borde hålla mig till verkligheten.... lite dum kände jag mig då jag så många gånger försökt beskriva livet och bidra med mina erfarenheter men reaktionen har varit densamma, fast inte uttryckt så tydligt i ord. Ja, det har jag inte skrivit, men många, många gånger har jag funderat över hur jag skulle kunna beskriva livet bortom skeendet och knyta samman det ytliga med det andliga, inför henne. Alltid med i stort sett samma nedslående resultat. Är man hårt knuten till identifieringen med tankar och formens värld så är man inte intresserad av existentiella spörsmål och är helt enkelt inte mottaglig. Personen jag skriver om känner till min blogg men är helt ointresserad och läser här aldrig. Det är givetvis OK eftersom hon har sina uppgifter att fylla i livet, mot sig själv och andra, och då ska hon vara den hon är. Är förändring påkallad så kommer den och det pågår. Det är en fantastisk människa i mångt och mycket, men hon skulle må så mycket bättre om hon fann sig själv och härligheten i livet bortom det hårt styrande intellektet. Dit kommer hon, det är jag övertygad om och det pågår.

Men då hade jag en person som var helt sluten för mina ord om det existentiella. Och, kunde jag inte ge upp mitt motstånd med att jag inte kunde nå fram? Var inte detta en utmärkt träning i att acceptera livet och dessutom övas i att möta tufft motstånd när det rör andlighet? Hade jag inte den bästa sparringpartner där fanns? Vilken träning jag fick! Och så sakteliga bröts motståndet ned. Det är svårt när motståndet har ett ansikte. På motsvarande vis är jag en prövning, för jag är en människa som gör "fel", inte tillräckligt och därmed ger upphov till något som inte borde vara. Ni ser, det är ett givande och ett tagande. Och den världsliga delen vi pratar om är på ett ytligt plan helt självklar. Där finns ingen tvekan om att något inte "borde" ske och det går överhuvudtaget inte att försvara det. "Felet" står jag för.   I denna historia står jag alltså för felaktiga handlingar - handlar fel, tänker fel och gör otillräckligt för att lösa problematiken. Där finns en del, som jag för mitt liv inte kan försvara, då det jag tvingast göra är för mig förödmjukande och egentligen totalt vansinnigt. Det dröjde ganska länge innan jag förstod att det ledde till något viktigt oss i mellan, men jag gjorde, och gör, allt jag kan för att komma till ett avslut, som jag förhoppningsvis nått nu. 

Är man sluten för en existentiell del av livet, djupet och den kreativa andlighet som alltid finns med, så anses jag förmodligen vara förlorad i flummiga teorier utan verklighetsförankring. Det där är nog en mycket vanlig reflektion överhuvudtaget, när andlighet kommer på tal. Det är ju inte vetenskapligt, det är inte allmänt accepterat och i vår tid är man så djupt förankrad i det materiella, det mekanistiska att det inte finns utrymme eller möjlighet att absorbera andra tankegångar.

I mig florerar alla möjliga svåra känslor och jag brottas med dilemmat att mildra smärta och samtidigt vara så snabb och effektiv det går. Inte så mycket för min egen del just nu, utan för personen jag delar prövningar med. Det har nått en gräns, den skiljelinje som förmodligen blir en vändpunkt för den andre berörde, även om de positiva resultaten syns senare. Där finns såvitt jag kan avgöra ingen öppning för andlighet just nu, men grogrunden är lagd. Den goda tillväxten kommer troligen när "näring" tillförs, dvs. positiva energi.

För egen del tror jag min fortsättningen beror på hur jag tar emot livet. Gör jag motstånd mot något så får jag mer utav det. Passande med ett citat av Eckart Tolle här: “Whatever you fight, you strengthen, and what you resist, persists.”