Vi blir sjukare när det är kallt

 

Kyla gör oss mer mottagliga för olika förkylningsvirus. Vår kropp försöker oskadliggöra virus innan de tränger in i kroppen via immunförsvaret ,där slemhinnorna i näsan och halsen ingår. Blodet transporterar immunförsvarets komponenter till slemhinnorna och blir det kallt drar sig blodkärlen samman och blodtillgången minskar. Därmed försämras slemhinnornas förmåga att omhänderta viruset. Så en halsduk eller en tröja med hög krage ger en värme som inte enbart handlar om komfort utan även att hålla blodkärlen varma, blodtillförseln och säkerställa immunförsvarets funktion i halsen.

Vi blir lättare förkyla under vinterhalvåret och det beror på ovanstående orsaker men också att förkylningsviruset överlever längre när luften är kall. Viruset trivs normalt sett bra i våra kroppar där det är 37 grader, men utanför våra kroppar är chansen att överleva större när temperaturen är låg och solljuset svagt. Under de kalla månaderna kan virus därför överleva längre tid på t.ex. ett handtag eller i luften efter en nysning. Risken för att viruset sprids vidare ökar därmed. God handhygien är naturligtvis motiverat och handsprit skyddar ytterligare.

Som jag påtalat i ett par inlägg om D-vitamin påverkar detta vitamin vårt immunförsvar i hög utsträckning och därmed vår motståndskraft mot förkylning och andra sjukdomar. Vi tillverkar detta vitamin i våra kroppar när vi utsätts för solljus men solen måste stå i ca 45 grader eller mer för annars filteras UVB-strålningen bort i atmosfären. För oss i Sverige innebär det att från och med en bit in i september till april kan ingen D-vitamin bildas utav solen. Kroppen lagrar D-vitamin 1-3 månader och brist kan förekomma från oktober till april. Andra källor till D-vitamin är t.ex. fet fisk och ägg. För att komma upp i behovet av D-vitamin måste man äta ca 350 g fet fisk per dag eller mängder med ägg. Detta är inte rimligt för de flesta och ett tillskott är därför att rekommendera från oktober t.o.m. april.

Jag har skrivit ingående om detta tidigare i ett par inlägg och hänvisar till dessa, men sammanfattningsvis bör man inta åtminstone 2 000 IE (50 mikrogram) per dag av D3-varianten (naturligt och det upptas lättare i kroppen än det syntetiska D2). Mängden kan variera beroende på ålder, graviditet, hudfärg eller om man använt solskydd.

Inlägg om D-vitamin:

D-vitamin under vinterhalvåret

D-vitaminbrist under vinterhalvåret

 

Terror som katalysator

Det finns ingen händelse eller situation som är isolerad från allt annat eftersom det hänger ihop. Det ena leder till det andra, en händelse ger upphov till något nytt som i sin tur blir en del av något annat. Vi är alla mer eller mindre berörda av allt som sker på vår planet och förr eller senare når konsekvenserna oss i en eller annan form. Man kan se allt det vi upplever som verkligheten som en enda organism där varje del känner helheten. Människor är förbundna med varandra kollektivt. Faktum är att även den vetenskapliga världen mer och mer är inne på det spåret. I samband med terrorangreppet mot World Trade Center i New York 2001 berördes mängder av människor världen över. Det visade sig att dessa kollektiva känslor kunde registreras av forskare. Ett antal slumpgeneratorer/mätinstrument fanns vid tidpunkten utplacerade världen över och dessa började plötsligt ge utslag den 11 september. Princeton University i USA hade under 25 år (2003) bedrivit forskning om tankens kraft och som ett led i detta fanns dessa slumpgeneratorer utplacerade. Resultatet tydde på att det finns ett globalt händelsefält som vi alla är en del utav. Vår tids vetenskap har inte kännedom om de begrepp som gör sig gällande, men man spekulerade om vi människor kanske är mentalt sammankopplade med varandra. Ja, så kan man ju uttrycka det, men existentiellt sett är vi alla manifestationer av samma sak och därmed kan vi känna allt som sker inom denna enhet. Sublimt och undermedvetet ,men ändå påverkas vi.

Forskningen företräds bland annat av ett erkänt universitet i USA men tankegångar som att vi skulle vara förenade mentalt kan vara svåra att tro på både för lekmän och vetenskapsmän. De flesta av oss är fostrade via vår kultur att inte lita på det som inte kan ses eller tas på. Hela området hör ännu till vetenskapens utmarker. Numera finns det emellertid omfattande forskning om hur vi kan påverka materia med tankens kraft och hur föremål påverkar varandra utan synlig förbindelse. Och det är knappast en nyhet hur vi påverkar våra kroppar och hälsa med sinnesstämning och tankar.

Människan och dess aktiviteter är således sammanlänkande och man kan se vår historia som en evolution där ett allt högre medvetande utvecklas. Varje enskild individs medvetandetillstånd blir en del av helheten. Eftersom vi delar medvetande på högre nivå, det som psykoanalytikern Carl Jung benämnde det kollektiva undermedvetna, samspelar vi hela tiden, även om vi inte är medvetna om det. Lägg där till att över 95% av våra handlingar har sitt ursprung i det undermedvetna så kan man ana att livet är en pågående process som vi egentligen förstår föga om. Människan dömer och anser sig veta vad som är bra eller dåligt utifrån en intellektuell begreppsvärld. Vi är ännu inte där att vi inser hur vi gemensamt formar livet. Faktum är att de mest chockerande och fasansfulla terroraktionerna kan vara de bästa katalysatorerna för vår utveckling. Som jag ofta återkommer till: människan är fortfarande en primitiv varelse och därmed ger vi upphov till primitiva handlingar.

Islamiska Staten (IS), är ytterligare en reaktion från människor som anser att de har rätten på sin sida utifrån deras tolkning av en religion, i detta fallet islam. Det rör sig dock om människors vantolkningar och en extrem inställning till samhället och de tar sig även rätten att "korrigera" allt som de anser bryta mot deras världsbild. Uppenbarligen utövar IS en attraktion på en hel del vilsna människor som är beredda att begå otroliga grymheter mot allt och alla som står i deras väg.  Det IS står för är ännu en dålig ursäkt för människor som lever i en övertygelse om att de vet vad som är rätt eller fel i grundat på Gud eller Allahs önskan. Inget nytt under solen för det har upprepat sig på alla områden i alla tider och alltför ofta i någon religions namn. IS påminner om medeltidens fanatiska korsriddare som begick vansinnesdåd i mellanöstern i Guds namn - de slaktade hela städer och uppvisade människans mörkaste sidor. Givetvis med undantag, men bevisligen blev korstågen en äldre ursäkt för andra vilsna människor att få utlopp för destruktiva krafter som finns i mänskligheten. Det finns människor som enbart väntar på tillfällen att explodera och motivet spelar mindre roll.

I en rörelse som IS finns det frustration, hat, ilska men också behov av makt, bekräftelse och känsla av tillhörighet. Så har det alltid varit i olika utsträckning i grupperingar av olika slag och det negativa är alltid starkare i destruktiva grupper. Som väl är dör de också ut snabbast. Jag är dock övertygad om att det finns flertalet individer inom IS som ganska snabbt tappar tron på den organisationen när de får bevittna det som de inte var beredda på och det som faktiskt står i bjärt kontrast till vilka de egentligen är. Och naturligtvis förekommer människor som är så pass omedvetna att de känner sig mer levande och starkare än någonsin tidigare mitt i hela denna röra av död och förintelse.

IS är destruktivt men naturligtvis fyller denna rörelse en  funktion, annars skulle den inte existera. Filmer där folk halshuggs, grymheter som begås som en del av en strategi väcker naturligtvis känslor och starka reaktioner. Nödvändiga sådana. Självklart är det beklagligt och mycket obehagligt, men vad betyder detta ur ett högre perspektiv? Jo, förändring och nedbrytandet av det som tjänat ut sin roll. De enskilda människorna såväl som berörda nationerna är en del i ett mycket, mycket större skådespel vars syfte är att göra mänskligheten mer medveten och samtidigt ge oss förutsättningarna att omvälva den värld vi lever i. Förändringen sker med de medel som speglar den nivå vi står på. Mänskligheten har nog knappast lärt sig ens att gå i en jämförelse med ett barns utveckling, därför blir verktygen därefter.

Inte vet jag hur utvecklingen kommer att fortskrida i detalj och kan enbart dra slutsatser utifrån min uppfattning hur förändringar sker existentiellt, och historien i sig är ett facit. När USA bestämde sig för att starta ett krig mot al-qaida och bekämpa det som de betraktade som ondska, slog USA även fast att man aldrig kommer att lyckas i sin strävan. En existentiell lag säger att det du kämpar emot blir bara starkare. Jaha, vad skulle USA annars gjort, kanske någon frågar sig. Ett svar är naturligtvis inte enkelt eller kortfattat annat än i sig övergripande tydlighet - al-qaida skulle inte uppkommit om det inte var en reaktion på ett inneboende "systemfel" i världen. Al-qaida, IS och andra yttringar är en reaktion och ett hjälpmedel som till syvende och sist kommer innebära något gott. Naturligtvis, hävdar jag provocerande. I den världspolitik vi ser på nyheterna anser vi oss kunna avgöra vad som är bra eller dåligt. Naturligtvis, skriver jag på nytt - varje människa har sina värderingar som både är subjektiva och i enlighet med en kollektiv mall över vad som är gott eller ont. Så ska det vara världsligt sett, men samtidigt pågår en mer övergripande verklighet där det inte finns varken bra, dålig, gott eller ont - allt bara ÄR. Allt som sker finns där för vår utveckling och fullbordan och hur skulle människan kunna avgöra vad som borde ske eller inte om hon är en del av allt detta? Men innebär det att man lakoniskt lutar sig tillbaka i tevesoffan, skakar på huvudet åt eländet och muttrar "allt är ju för vårt bästa"? Nej, och i detta ligger en intressant paradox - självklart ska vi människor reagera på det vi anser vara fel. Att ordna sig som en del av mänskligheten och livet är inte samma sak som att vara en passiv robot.

En del människor som anser sig vara andligt utvecklade sätter krokben för sig själva genom att köra huvudet i sanden och avlägsna sig från livet i en lite vilsen livsåskådning att de kan tänka sig goda eller blir mer andliga genom att acceptera att det är hål i strumporna eller att man är vegetarian. En andlig utveckling är att vara en del av livet och det världsliga samtidigt som man lyfter sig över ytan och ser övergripande samband, men fötterna står kvar på jorden. Att vara andligt medveten är inte att bo på kollektiv, enbart köpa secondhand kläder och inte ha teve hemma för att på så vis demonstrera sitt avstånd till det ytligt materiella. Så kan det naturligtvis vara men yttre attribut är enbart en fernissa för det som inte finns där. Det är skillnad på den som verkligen avsäger sig teven för den inte betyder något och den som gör det för det blir en del av en självbild. Det väsentligaste i en andlig utveckling är avidentifieringen från intellektet, dvs. inse att vi inte är det yttre i form av tankar och det materiella. En identifieringen med intellektet skapar egot, det falska jaget, som är grunden till eländet i världen. Så stöter du på någon som anser sig vara andligt utvecklad, gärna pratar om det och har spökat ut sig, rökelsen står som dimman vid Lützen i köket och enbart flummig musik kommer ur stereon, så kan du räkna med att det rör sig om en person som enbart funnit en väg att stärka egot med en täckmantel. Andlig utveckling är medvetandeutveckling och ett mer intensivt närmande till livet som sådant. Förvisso ganska ointressant, men personen som städar i trapphuset eller vd'n på ett företag kan vara precis lika andligt utvecklade. Likheten ligger i att ingen av dom är intresserad att framhäva sig själva i det yttre.

Tillbaka till IS. Människorna IS är en del av spelet livet och de är en del i förändringsarbetet som pågår i världen. De flesta med insikt i hur det står till i världen inser ganska snart att vi är i det stora hela på fel kurs. Det största hotet är inte IS eller krig utan vårt sätt att leva. Överkonsumtionen sliter ut och förgiftar planeten och det i sig är en del i grundläggande "fel" i människans sätt att vara. Det finns inga egentliga fel utan allt är en del av en evolution och utveckling och det inbegriper så kallade fel och misstag. Allt är en väg till ett mål. Människans stora utmaning är naturligtvis inte miljöförstöring eller utplåning av våra livsbetingelser. Nej, det är enbart konsekvensen att vår identifiering med intellektet. Det leder till omedvetenhet och individen ser varken sig själv eller mänskligheten i sig på rätt sätt. Den allvarligaste delen är uppfattningen om separation, att vi är åtskilda från varandra och det som är Gud. Gud är inte den skäggig karl uppe på molnen, så glöm den bilden. Det som är Gud omfattas inte med tanken och människans försök att förstå genom att göra en bild av Gud skapar enbart avstånd från den egentliga grunden.

Så människans fixering vid tankar, det ytliga skapar en märklig värld där det andliga trängs undan och det handlar om en intellektets värld där vi tror oss må bra och bli fullständiga genom konsumtion, mer av det yttre, vilket också inbegriper tankeformer om vilka vi är. Hela vår existens blir det vi ser och kan tänka oss fram till. Den världen blir en platt, livlös skenbild av den egentliga världen, där det mesta blir objekt och därmed utan andligt värde och därmed enkelt att ignorera eller förstöra. En så stor del av mänskligheten är förlorade i intellektet att människan är hotad.

Nu ska jag inte moralisera och beskriva hur vi i västvärlden överkonsumerar medan den större delen av världen har svårt att få mat för dagen. Det blir tråkigt och jag avser inte dela ut pekpinnar. Nej, världen behöver förändring och det är svårt, omfattande och det pågår just nu. Vad innebär IS för världen just nu? Intressant nog tycks delar förenas som inte annars skulle ha gjort det. Bra, för all dialog kan vara fruktbar. Det som sker är också påfrestande för flera nationer och det kan till en början ske i mindre skala som avrättandet av landsmän. Det som troligen sker framöver är överraskningar, kovändningar, omvälvningar av olika slag av både det goda slaget såväl som det onda. På sikt ser vi de stora förändringarna. IS kommer förmodligen försvinna snart, men har inte större förändringar i västvärlden skett och då menar jag grundläggande inställningar, så kommer det något annat. Ungefär som när al-qaida försvagades så kom något ännu värre - IS. Västvärlden är ungefär likadan idag som innan al-aida, kanske värre. Sker ingen förbättring, enligt vad jag skrivit om ovan, så kommer världen få uppleva allt värre slag. Liksom den gamla romarriket en gång stod för civilisering och grundandet av mycket i västvärlden, blev imperiet dekandet och stod för något negativt och försvann. Så går nu USA samma väg, som representant för ett dekadent, västerländskt leverne. USA stod från början för något gott där folk från hela världen förenades och skapade en nation där alla kunde leva fritt. Visst förekom det elände där från början som t.ex. förtryckandet av ursprungsbefolkningen, men det är också en del av givandet och tagandet. USA har som nation i sin styrka bidragit med det som gagnat världen, men idag står den tidigare storheten för degenerering, levnadssätt och kultur som i mångt och mycket stärker en livsstil som är ett hot mot oss själva och naturen. Således kommer USA drabbas av tunga motgångar, i världen men även på hemmaplan som rubbar så kraftigt att federationen upphör. Tyvärr tror jag att attentaten i New York 2001 är småpotatis jämfört med det som kan komma där t.ex. atomvapen eller annan massförstörelse används. Alla imperier och stora stater går förr eller senare under för att ge plats för något annat. Det blir en vändpunkt som innebär slutet på västvärldens långa dominans till förmån för något nytt med troligen förskjutning till Asiens förmån. Då avses inte Kina, Japan eller andra platser där faktiskt ett västerländsk levnadssätt eftersträvas. Åtminstone med grund i det ytliga, materiella överkonsumtionssamhället. Asiatiska länder lär också genomgå transformering av större slag naturligtvis. Det ska bli intressant att se vad t.ex. Indien står om 15-20 år.

 

Det kommer andra tider, människan kommer att successivt väckas ur sitt slutna sett att betrakta livet, mycket av det vi tar för givet idag kommer att försvinna och ersättas av annat som grundas på en större medvetenhet. Men visst finns det medvetenhet idag, tro inte annat, för annars skulle det gått åt pipan för länge sedan. Den behöver dock spridning och enda vägen är tuffare betingelser som öppnar upp flera, så många att en bestående förändring kommer till stånd. IS är en del av det, precis som kommande naturkatastrofer, klimatförändringar, terrordåd, ekonomiska svårigheter, striden om det dyrbara vattnet och så vidare, och så vidare. Det mörker vi har framför oss behövs för att vi ska förstå ljuset.

 

Gemensam prövning

Medvetenhet är ett begrepp som ofta förekommer i mina inlägg och medvetenhet är andlig utveckling. Jag har aldrig tyckt benämningen  "andlig utveckling" är tillfredsställande, då det i mitt tycke kan te sig så abstrakt och ogripbart. Andlig utveckling är medvetandeutveckling, att vidga medvetandet bortom världsliga begränsningar.

På sistone har min livssituation varit synnerligen svår då jag sett hur min belägenhet blivit allt tuffare samtidigt som någon annan också påverkats rejält. Det senare har varit värst. Under en stor del av sommaren har jag känt på mig att det skulle bli värre, att kraven skulle stegras och det ligger i hela min livssituations natur. Det är så lätt att glömma att livets alltid ger oss det vi behöver, att alla prövningar syftar till att väcka oss, förändra oss eftersom det helt enkelt behövs för att vi ska nå ett uppställt mål. Många har inte alls denna existentiella definition av livet utan söker meningen i livet i världsliga ting.

“Life will give you whatever experience is most helpful for the evolution of your consciousness. How do you know this is the experience you need? Because this is the experience you are having at the moment.”

 - Eckhart Tolle

Människor som har svåra upplevelser med i bagaget kommer ofta ut med sina berättelser och kan redogöra för hur deras trauma förändrat dom i grunden - de har äntligen lyckats finna meningen i livet - lyckan, de har lärt sig att se det "gudomliga" i vardagen eller kanske andra människor. Människor som genomgått svåra sjukdomar, kanske blivit handikappade, haft svår sorg eller har genomlidit andra svåra upplevelser förändras, blir mer medkännande och lär sig tackla problem utifrån en holistisk värderingsgrund. Någonstans i lidandet som uppstått har öppningar skett, kapitulation inför faktum, dörrar inåt har öppnats och en andlig medvetenhet har spirat. Samtliga stora andliga lärare har gemensamt att de alla har en period av lidande bakom sig som transformerat och skapade visdom, som de nu använder för att hjälpa andra och sprida medvetenhet. Men det finns helt vanliga människor ibland oss som har sina tuffa erfarenheter utifrån vilka de kan sprida medvetenhet. Kanske inte alltid med ord utan närvaro och handlingar.

Även om man är införstådd med att livet alltid har en inneboende utvecklingspotential är det lätt hänt att intellektet tar över då det blåser hårt och man går helt upp i hur obehagligt ens livssituation ter sig, och vissheten om att livet aldrig utsätter oss för något vi inte behöver, glöms bort. Vi människor är vana vid att följa tankarna och försvinner helt upp i de mentala föreställningar som skapas ur dessa. Det är svårt, mycket svårt att bryta ett invant mönster som är nedärvt sedan tusentals år. Jag faller dit om och om igen, trots jag känner till fällorna. För att bryta intellektets grepp måste man skapa medvetenhet. Inte alls så märkligt om man tänker efter. Ju mer man identifierar sig med formens värld - det yttre, tankar, det världsliga ju mindre känslig blir man för det underliggande, det livfulla, enheten, kreativiteten och därmed blir man omedveten om det djupet i livet.

Om man tänker sig en skala som beskriver medvetenhet, så råder total identifikation med formens värld (det materiella, tankar osv) på ena kanten och det är total omedvetenhet - ondska. På andra kanten råder total medvetenhet - det goda. Alltså, ju mer omedveten en människa är, desto mer benägen är denne att förfalla i ondska. Ofta tar jag nazismen som ett gott exempel på omedvetenhet - nazister går upp i formens värld, identifierar sig fullständigt med ideal, tankar om sina egna identiteters och en tänkt etnicitets förträfflighet. Separationen till andra ökar och medmänniskor blir objektifierade - judar upphörde att bli människor i deras ögon och det falska jaget som skapats blev avtrubbat, okänsligt och i denna djupa omedvetenhet kunde otroliga grymheter ske. Detta är en ytterlighet, men det finns naturligtvis en rad andra uttryck för ondska och det utspelar sig i vardagen runt oss alla. Det är få som betraktar sig som onda då de helt enkelt är omedvetna om vad de gör och orsakar.

OK, jag gled nog ut lite lång i resonemangen men ska försöka återgå till kärnan i det jag ville skriva om. I den situation som jag levt i länge delar jag vissa delar med någon annan. Det är mycket komplext och svårt att övergripa, men vi lär oss utav varandra och dessa funktioner har vi alltid haft. Vi har känt varandra länge och har ofta lärt oss tuffa läxor utav varandra. Beklagligt kan man tycka, men då glömmer man bort livets högre syfte - vi lär av varandra och allt är gott till slut. Så jag hyser största kärlek till denna människa och gör allt jag kan för vara till hjälp. Det är en ömsesidig uppfattning och ofta hjälper vi även varandra när man ytligt sett skulle tro det vara raka motsatsen.

Och har man en ytlig livsåskådning så är man stängd för livets inneboende konstitution och lider och fördömer. Det blockerar och skapar omedvetenhet. För inte så många år sedan förbannade jag delar av mitt tidigare liv, skeenden och människor, för jag ansåg jag blivit skadad, t.ex. hämmad i min personliga, normala utveckling tidigare i livet. Det där är en lång historia, men hade jag inte haft dom utmaningarna hade jag inte haft en resa att genomföra med mig själv, vilket skapat både personkännedom, visdom och styrka. Vore man perfekt från början skulle man inte lära sig något. Ingen är perfekt, alla har något att ta itu med. Människor och situationer som framkallat dessa utmaningar, begränsningar eller vad det nu än må vara, har enbart hjälpt till. Dessutom är det en gång våra egna val, annars skulle det inte skett.

Nåväl, jag har ganska god övergripande kunskap om varför jag haft min ökenvandring med i stort sett en oavbruten räcka av utmaningar. Det är en medvetandeutveckling av stora mått, men så har det pågått länge. Det har jag varit inne på i flera inlägg, men på sistone har det främst rört acceptans av livet. T.ex. acceptans att jag inte alls kan nå fram till en person när det rör den andliga delen av våra liv och därmed acceptera andra människor ur den synvinkeln. Är man djupt fångad i intellektets föreställningsvärld så finns det ingen existentiell del och den uppfattningen måste jag acceptera när jag inte når fram. Den avklädda, oandliga åskådningen reducerar livet till en väldigt förenklad historia utan djupare innehåll och allt som finns är det sinnet kan uppfatta, vilket egentligen är mycket lite. Sinnet kan uppfatta det ögonen förmedlar, det öronen leder till hjärnan och det intellektet kan omfatta. Intellektet har sin grund i formens värld och då existerar inget annat än tankens värld. Allt blir dött, sterilt, problemfyllt och livet blir enbart mentala, platta koncept. De flesta har dock viss kontakt med den djupare medvetenheten inom oss i olika utsträckning, annars skulle inte mänskligheten funnits längre. Den skulle tagit död på sig själv, men å andra sidan har kraven ökat proportionellt med den tekniska utvecklingen. Liksom den enskilda människan utmanas så sker det på kollektiv nivå.

Under senare år har jag kunnat förstå mitt eget liv, mig själv och bitarna har fallit på plats. Det finns ett vackert sammanhang i hela mitt liv som lett mig fram där jag är idag. Det handlar inte om fullbordan, utan en resa med utveckling och förbättring och där finns mycket kvar. En välgörande bekräftelse på att jag kommit någonstans är både viljan att bistå andra - och även förmåga att kunna göra det. Ofta blir jag förbluffad över orden som kommer ur min mun, de samband jag finner i andras liv och alltid förenar jag det världsliga med den andliga delen - helheten vill säga. Människor har stor glädje utav att förstå att det alltid finns en underliggande ström av andlig verklighet i det vi möter. För många är det nytt, men när sambanden åskådliggörs i det egna livet kan aha-upplevelser vara ett faktum. Vissa känner igen det medan andra förnekar det, kanske för de inte förstår eller inte vill förstå. Läs gärna Platons grottliknelse i ett tidigare inlägg, som vackert beskriver människans motstånd mot det andliga.

Det går ofta att förena händelser i livet med en inre, en medvetande utveckling.  Det är inte enbart orden, arbetsuppgifter, våra prylar, våra uppfattningar och mentala bilder som är våra liv. Nej, det är det som händer inom oss, i våra medvetanden som är den egentliga verkligheten, dock ej gripbar med sinnena. Hela tiden växlar det mellan intellektet och den underliggande medvetenheten, däri vår sanna jag befinner sig, kan man säga. Allt det som utspelas i vår fysiska liv skapar det som våra medvetanden vill uppleva. Det är som gamla visdomsskrifter uttrycker det: ur våra tankar skapas vår värld. Samma uråldriga skrifter menar att det är samma ursprung i våra drömmar som i våra liv. Det är därför avidentifiering från tankarna och bromsandet av tankeströmmen kan ge upphov till en helt annan verklighetsbild som kommer från vårt inre, obefläckat av intellektet. Den världen är skönhet, kärlek, enhet och helt befriad från en underliggande rädsla.

Det fysiska livet bidrar till vår medvetandeutveckling och i förlängningen därmed till minskat lidande. Förstår ni, ju mer medvetande desto mindre lidande eftersom medvetenhet gör att vi förstår vilka vi är, vår enhet och koppling till Gud och då behövs inte lidandet längre. Ju mer medveten en människa är desto mindre benägen är den att skada och medkänslan ökar. Om jag formulerar mig så borde det vara begripligt varför en andlig utveckling skapar en bättre värld, vilket jag varit inne på tidigare. Sambanden blir begripliga för då förstår man varför den nuvarande mänskliga scenen är en ganska otäck soppa eftersom människan i stort är en ganska omedveten samling, som förstår föga vad den pysslar med. Då menar jag inte enbart terrorister i mellanöstern, västliga makters nonchalans och pengahunger eller hänsynslösa girigbukar, utan det kan också manifesteras vid frukostbordet. All negativitet, om det så handlar om gräl om en parkeringsplats, religionstillhörighet eller direkt fysiska våldshandlingar, är resultat av olika grad av omedvetenhet. Och människor har ingen aning om det lidande de skapar i sina egna och andra liv eftersom de är just omedvetna. Jag behöver naturligtvis inte vända mig till någon annan utan kan betrakta mig själv - jag kan må dåligt då jag minns hur jag betett mig mot både människor och djur (pojkar kan vara elaka mot insekter...) förr i tiden, i omedvetenhet. Faktum är att man kan säga mycket om hur medveten en människa är efter hur de behandlar djur. Dålig behandling av djur sker mer öppet då betraktas som varelser med mindre värde och inte lika viktiga som människor. Behandlar någon djur illa så sker detsamma med människor och djur kan även innebära småkryp. Och det är intressant att se vilken skillnad som råder vid uppfattningen mellan en gullig hundvalp och en geting kring dricksglaset. För att tydliggöra det, så ju mer avlägset en annan livsform blir genom intellektets begreppsvärld desto mer objektifierad blir den. Intellektets illusoriska jag, egot, bygger sin existens på det. Ju mer man befinner sig i egot desto fler skillnader vill man finna för då kan hot byggas, försvar och gärna angrepp. Rasism är ett bekant exempel och det finns ingenting i våra djupare delar som är ett dugg intresserad av att bygga murar mot andra. Det är intellektet som skapar omedvetenhet, dvs. oandlighet. Om man inte är rasist kanske man spyr galla över en medtrafikant för människor blir objekt då de sitter i sina bilar. Samma fenomen som yttrar sig i olika utsträckning.

Personen jag beskrev ovan har jag successivt lärt känna  på riktigt de senaste 10-12 åren. Egentligen visste jag ganska lite innan och såg bara en bild, som enbart var en del av helheten, ungefär så vi känner de flesta. Grunden är i alla fall en älskvärd människa, med mycket värme och generositet, som vill väl. Mellan oss finns mycket kärlek även om vi har och har haft många meningsskiljaktigheter. Det är en del av det vi skapar och löser sinsemellan och det är de roller vi har - delat en mycket fin relation och tuffa lärdomar. Vi rensar också bort gamla känslor som funnits inlagrat djupt in i våra medvetanden. För en tid sedan hade vi en ganska känslosam, laddat situation vid ett tillfälle. Jobbigt, och på natten drömde jag hur vi grälade samtidigt som vi rörde oss i hennes hem. Drömmen avslutades då vi stod intill toalettstolen i badrummet. Symbolspråket kunde inte vara tydligare: de känslor som uppstod oss i mellan rensade ut det gamla som symboliskt hamnade i toalettstolen. Jag kan nämna att det var som efter ett regn oss i mellan därefter - så friskt och harmoniskt (men där fanns mer att rensa senare).

Jag nämner mig själv en hel del ovan men det finns utmaningar vi delar som sagt. Det är inte bara jag som behöver den beskärda delen att dörrar som ska öppnas och förändringar som ska genomföras. Denna person har alltid haft mycket bestämda åsikter, orubbliga många gånger och på senare har jag insett hur djupt förankrad denna person är i just den ytliga världen. Ändå lyser något annat i genom ibland och i synnerhet när prövningar uppkommer där det inte finns problem utan enbart smärta t.ex. Då sker öppning mot en djupare livssyn som ofta varit mycket lindrande. Men oftast styr tankarna henne hårt, sömnlösa nätter med oro över något och det yttrar sig vid fixering av tankeföreställningar. Det har upprepat sig i åratal och alltid har oron visat sig obefogad. Är man så tankestyrd blir världen snabbt hotfull då utmaningar av olika slag inte har något syfte, enbart faror väntar runt hörnet, katastrofer och problem. Ändå använder sig hon av ordstävet "inget ont som inte för något gott med sig" ständigt, men tydligen gäller det inte när hon själv utsätts för utmaningar.

För övrigt råder en positiv och glad anda  i henne, en social och utåtriktad person. Men oförmågan att lyssna på livet, det livet vill framför via händelser och medmänniskor har bl.a. skapat hälsoproblem och det kan bli allvarligt på sikt. Går man emot livet uppstår blockeringar i kroppen. De flesta hälsoproblem har psykisk bakgrund. Det vi tänker påverkar kroppen och det är vetenskapligt, även om det fortfarande saknas mycket kunskap. Hur som helst känner jag sedan ett tag till att personen i fråga har problem med öronen. Hörselkanalerna är trånga, det har varit så i många år men det ena örat är mer eller mindre tilltäppt stundtals, pga. vissa komplikationer. Detta är ett resultat av bristande förmåga att lyssna, avvärjandet från det som inte vill tas emot. Där finns en grundläggande sårbarhet som jag tror beror på tänkta brister som påverkar självkänslan och gärna kopplats till det yttre. Personen i fråga är vital, ett energiknippe och där finns en livfullhet och ungdomlighet, som många skulle avundas. Ändå finns där en förödande självkritik mot det yttre som skapar olust och begränsningar. Ofta har jag skarpt påtalat hur fel det är och att spegelbilden borde lovordas och en tacksamhet ingjutas i kroppen för den kraft och spänt den hyser. Icke, och en kort tid innan en släktträff "råkade" en tonårig kille hoppas rakt på henne då hon badade i havet. Konsekvensen blev lätt hjärnskakning och hela ansiktet svullnande upp. Förändringen var groteskt. Självklart jobbigt att beskåda och höra om obehaget, men efter en stund sa jag: "Vad tror du livet ville säga med detta, om livet alltid vill berätta något för oss via våra upplevelser?" Men en bra insikt och förståelse svarade hon: "att jag borde vara glad för mitt vanliga yttre för det här är för hemskt!" Exakt! Den där förmågan till insikt skulle vara till nytta i andra prövningar.

Den här personen är för det mesta helt förlorad i tankarna, måste alltid göra något, sover dåligt pga. tankearbete, kan inte sitta stilla, vill ha sysslor, skapar problem och det är naturligtvis inte bra för hälsan. Hon tillåter sig inte vara stilla, framför allt inte i tankarna. Det är ju som bekant intellektets sätt att blockera oss från djupare medvetenhet bortom tankarna. Det kanske viktigaste är att all denna intellektuella verksamhet just förhindrar en helt annan kapacitet att komma i dagen och kan orsaka hälsoproblem. Där finns intuition, där finns en fantastisk grund till att förstå sig själv och livet vilket så fint lyser i genom ibland.

Vi har haft samtal om hennes partner ibland och då glimtar det till i ögonen när händelser i det yttre berör hennes inre. Där finns förståelse, där finns medvetenhet men den är dold under ett intensivt bombardemang av tankar, känslor, dömande och åsikter i snabbföljd som tar all kraft och uppmärksamhet. Det har jag insett på senare år och har försökt nå fram , men det går bara ibland och sen är hon borta i tankarna. När hälsan hotas, och Gud av vad som jag inte vet, blir jag berörd. Öronen känner jag till, men de tuffa prövningar hon ställs inför har naturligtvis en större beröring som förmodligen kommer förhindra allvarligare åkommor. Då kan man tacka god Gud för att där finns prövningar som skapar grogrund för lycka i slutänden. I detta finns jag. Jag har levt i svår smärta över de prövningar vi delat, där jag kunnat ses som orsaken. Det har gett upphov till smärta som varit svår. Någonstans under resans gång har det slagit mig att även jag kan vara en del av någon annans prövning, en del som är den utmaning som den andre behöver och faktiskt kommer ha glädje utav framöver. Men vem tänker så om man inte är bekant med livet bortom vardagen?

För en tid sedan hade jag en dröm som var belysande och så vacker i sin belysande metamorfos. Jag och hon tittade på ett par växter i en rabatt. Jag såg att de inte kunde växa vidare i den jorden och behövde avlägsnas. "Kan de inte vara kvar tills vidare?", föreslog personen. "Nej" svarade jag och tog upp dom. Jorden de vuxit i var dålig så den skulle  bort. I näste sekvens går personen med en skottkärra full av den dåliga jorden, ett fullt lass och jobbigt att köra. Så ska vi iväg från platsen. Personen har då fått en bil, en ny fin jeep och plötsligt är hon förvandlad till en betydligt yngre asiatiskt kvinna. Nu tror mina grannar att det är min fru, tänkte jag i drömmen medan jag i god stämning hoppar i den glänsande jeepen.

Detta var en fin dröm som precis berättar om vad som händer bortom denna tuffa vardagen. Växterna symboliserar dåliga idéer, någon gammalt som ska bort och den dåliga jorden är som symbol för grogrunden till det hela. Den var dålig och den skulle bort eftersom växterna inte kunde växa där. Växterna kan vara symbol för vissa typer av tankar, förhållningssätt till livet. Hon fick gå med ett tungt lass av jord, det som starka känslor nu avlägsnar. Fordon i drömmar är symboler för hur vi tar oss fram i livet och denna person hade nu en ny jeep - En jeep är en stark bil som tar sig fram smidigt även utanför vägar. Stark och flexibel. Att hon blev förvandlad till en ung asiatiska kan ses som symbol för en föryngring och en öppning för ett österländskt tänkande, som är betydligt befriad från materialism och där en mer holistisk värdering ligger till grund för levernet. En vacker dröm, som gjorde mig glad. Det är möjligt jag inte tolkat helt rätt men i grund stämmer det utan tvekan. För den som tar lätt på drömmar kan jag berätta att de används frekvent i terapi och psykologiska inriktningar tar dom på stort allvar. Det är intressant att ta del av den världsberömda psykoanalytikern CG Jungs teorier om drömmar, för den som vill veta mer. Personligen ser jag dom som betydligt värdefullare än en intellektuell bedömning som är förvanskad av fördomar och begränsningar. Och hur ska man förstå livet intellektuellt när det handlar om andlig medvetenhet? Hur ofta har man inte fel i livet och när är drömmar fel som vägvisare? Min egen erfarenhet är att drömmar är som klarast och tydligast när livet blir som mest påfrestande eller när något angeläget ska framföras från vårt inre, eller bortom oss själva.

Direkt på morgonen berättade jag om drömmen för personen för att förhoppningsvis bidra med lite glädje. Responsen blev dock att drömmar inte betyder så mycket och jag borde hålla mig till verkligheten.... lite dum kände jag mig då jag så många gånger försökt beskriva livet och bidra med mina erfarenheter men reaktionen har varit densamma, fast inte uttryckt så tydligt i ord. Ja, det har jag inte skrivit, men många, många gånger har jag funderat över hur jag skulle kunna beskriva livet bortom skeendet och knyta samman det ytliga med det andliga, inför henne. Alltid med i stort sett samma nedslående resultat. Är man hårt knuten till identifieringen med tankar och formens värld så är man inte intresserad av existentiella spörsmål och är helt enkelt inte mottaglig. Personen jag skriver om känner till min blogg men är helt ointresserad och läser här aldrig. Det är givetvis OK eftersom hon har sina uppgifter att fylla i livet, mot sig själv och andra, och då ska hon vara den hon är. Är förändring påkallad så kommer den och det pågår. Det är en fantastisk människa i mångt och mycket, men hon skulle må så mycket bättre om hon fann sig själv och härligheten i livet bortom det hårt styrande intellektet. Dit kommer hon, det är jag övertygad om och det pågår.

Men då hade jag en person som var helt sluten för mina ord om det existentiella. Och, kunde jag inte ge upp mitt motstånd med att jag inte kunde nå fram? Var inte detta en utmärkt träning i att acceptera livet och dessutom övas i att möta tufft motstånd när det rör andlighet? Hade jag inte den bästa sparringpartner där fanns? Vilken träning jag fick! Och så sakteliga bröts motståndet ned. Det är svårt när motståndet har ett ansikte. På motsvarande vis är jag en prövning, för jag är en människa som gör "fel", inte tillräckligt och därmed ger upphov till något som inte borde vara. Ni ser, det är ett givande och ett tagande. Och den världsliga delen vi pratar om är på ett ytligt plan helt självklar. Där finns ingen tvekan om att något inte "borde" ske och det går överhuvudtaget inte att försvara det. "Felet" står jag för.   I denna historia står jag alltså för felaktiga handlingar - handlar fel, tänker fel och gör otillräckligt för att lösa problematiken. Där finns en del, som jag för mitt liv inte kan försvara, då det jag tvingast göra är för mig förödmjukande och egentligen totalt vansinnigt. Det dröjde ganska länge innan jag förstod att det ledde till något viktigt oss i mellan, men jag gjorde, och gör, allt jag kan för att komma till ett avslut, som jag förhoppningsvis nått nu. 

Är man sluten för en existentiell del av livet, djupet och den kreativa andlighet som alltid finns med, så anses jag förmodligen vara förlorad i flummiga teorier utan verklighetsförankring. Det där är nog en mycket vanlig reflektion överhuvudtaget, när andlighet kommer på tal. Det är ju inte vetenskapligt, det är inte allmänt accepterat och i vår tid är man så djupt förankrad i det materiella, det mekanistiska att det inte finns utrymme eller möjlighet att absorbera andra tankegångar.

I mig florerar alla möjliga svåra känslor och jag brottas med dilemmat att mildra smärta och samtidigt vara så snabb och effektiv det går. Inte så mycket för min egen del just nu, utan för personen jag delar prövningar med. Det har nått en gräns, den skiljelinje som förmodligen blir en vändpunkt för den andre berörde, även om de positiva resultaten syns senare. Där finns såvitt jag kan avgöra ingen öppning för andlighet just nu, men grogrunden är lagd. Den goda tillväxten kommer troligen när "näring" tillförs, dvs. positiva energi.

För egen del tror jag min fortsättningen beror på hur jag tar emot livet. Gör jag motstånd mot något så får jag mer utav det. Passande med ett citat av Eckart Tolle här: “Whatever you fight, you strengthen, and what you resist, persists.”

Falska förhoppningar är lika illa som oro

 

Egot försöker få bort oss från nuet eftersom det falska jaget inte överlever i nuet - Egot är en intellektuell illusion. Vi är nästan aldrig i nuet utan tankemässigt är våra medvetande någon annanstans och därmed blir vi omedvetna, slavar under intellektet, tankarna slutar inte komma. Om du står och diskar kanske du vill få det överstökad för att sätta dig vid teven, är du på väg för att hämta posten är du tankemässigt på väg tillbaka till soffan med tidningen i handen, vad du än gör är intellektet ofta i en tänkt framtid och det pågår ständigt i vardagen och givetvis är vi nästan lika ofta i det förflutna. Framtiden är en mental konstruktion, åtminstone som intellektet skapar den. Allt är nu. Det senare kan inte förstås intellektuellt utan det är en visshet som kommer inifrån. Allt utspelas i nuet och inte någon annanstans. Du läser detta nu, nu och nu. Och i detta just nu finns inga problem. Eller hur? Men i morgon ska jag göra ditt eller datt och det blir inte lätt så jag oroar mig, säger du. Men det är ju inte nu så varför ta ut det nu? Gör du det förskjuter du din medvetenhet in i omedvetenhet eftersom dina tankar uppehåller sig någon annanstans. Det tar kraft och du blir ineffektiv. Det är däremot inte fel att planera det praktiska som skall ske men det gör man i nuet och sedan släpper man det. Det tycker inte egot som fortsätter vända och vrida på saker och ting, skapar problem att dra i långbänk för det vill ju inte vara i nuet. Egot fruktar nuet och är du identifierad med tankarna så är du i fällan - Du blir dina tankar och är blockerad från ditt sanna jag och andligt sett omedveten. Det är så människor avlägsnar sig från Källan och beter sig omedvetet, dvs. ger upphov till negativitet för sig själv och andra. Allt eländes ursprung och därför är det så väsentligt att skapa denna medvetenhet.

Detta har jag uppehållit mig vid flera gånger i olika inlägg eftersom det berör kärnan i allt det som mänskligheten strävar efter och alla stora religioner ursprungligen handlade om. Många har svårt att förstå det eftersom den religion vi möter idag består av ritualer, regler, doktriner, gamla dogmer och att vi ska vända oss utåt för att finna Guds samtycke. Detta är till stor del intellektuella konstruktioner, tankemönster som inte har något med andlighet att göra. Andlighet är inte intellektuellt utan en produkt från vårt inre, den rena medvetenheten. Människor i allmänhet har inte förstått detta utan skapade något själva utifrån tycke, tänkande och smak. Därför felfungerar religionerna till stor del och invaggar oss i fruktan och stärker den intellektuella tolkningen av livet.

Nå, oro drar oss ifrån nuet in i en energikrävande tankekarusell som vars kroppsliga manifestation är som en klump i magen, ett illamående som fördunklar tillvaron. Faktum är att inbillade, positiva tankar om framtiden på motsvarande vis drar oss ifrån nuet. Det tog mig betydligt längre tid att inse detta. Gång efter annan har jag ställts inför stark oro inför framtiden, vissa situationer och efter många upprepningar maldes mitt motstånd ned inför livet och en acceptens växte fram. En acceptans att nu är det si eller så och jag gör allt vad jag kan för att göra det bra utifrån närvaro och därmed minskade de negativa känslorna. På så vis lärde jag mig att effektivare handskas med kommande situationer, människor, eftersom sinnet inte fördunklades lika mycket. Givetvis föll jag tillbaka vid starka påfrestningar men det är bara att resa sig på nytt. Hela tiden hägrade tron på livet framför mig, att våga tro att det som sker alltid är för ens bästa. Man behöver inte älska det men hatar man det går man bara djupare ned i eländet. Det finns en paradox i det hela anser jag, men det är ju en utformning som lär oss bäst - vi ställs inför det vi minst önskar och detta maler ned intellektets motstånd och därmed kan visdom uppstå ur det inre. Hårda påfrestningar slår i sönder intellektets dominans och djupare medvetenhet lyser genom.  Jag kommer inte glömma när en person uppträdde vedervärdigt mot mig och hur mina känslor vände från stark apati till förståelse och varma känslor. En mycket stor stund som öppnade mig inför livet och medmänniskor. Men det betyder inte att jag jublar och omfamnar människor som beter sig illa mot mig i tid och otid. Nej, jag är både frän och barsk om det behövs, men jag försöker agera utifrån närvaro och inte starka känslor. Att vända andra kinden till är mer en liknelse att låta negativitet passera rakt genom en, dvs. man gör inte motstånd mot känslor som kastas mot en. Ett motstånd innebär ilska, du blir sårad, ledsen. Men ett icke-motstånd innebär inte att du tar skit och står svarslös. Nej, man har full rätt att säga ifrån och markera, men utifrån en inre medvetenhet och inte ett känslostyrt intellekt. Ett sådant förhållningssätt är det enda gångbara, åtminstone för mig där jag är i dag.

Åter till hoppet i framtiden. Jag söker som sagt lösningen som finns på min utsatthet, det som försatt mig i denna ökenvandring. Framöver kommer jag förmodligen belysa närmare vad det rör sig om men det är en lång historia som kräver en omfattande redogörelse för att det inte ska hamna i fel spår. Åtskilliga gånger har det utåt sett ut som jag varit precis framme vid målsnöret då den där mattan ryckts undan mina fötter. Det där har jag varit inne på i flera inlägg så det uppehåller jag inte mig här i kring. Den är en del av det sinnrika spel jag medverkat i som i känslostormar skapat så mycket nytt. Men givetvis har tiden innan ridån fallit innehållit stunder av starkt hopp, ett hopp som verkat rimligt eftersom allt pekade mot att nu kunde det ta slut, lidandet skulle vara över och lyckan skulle le mot mig på nytt. Hoppfull lycka blev en tillflykt, tankar kring en framtid som skapade positiva känslor, betydligt trevligare än att vara här och nu. Ni ser, samma princip som att förlägga fokus i framtiden på grund av oro. Intellektet älskar både och eftersom nuet förvägras tillträde, nuet är ett hot mot dess existens. Det kanske låter dramatiskt, nästan ett drag av paranoia över det, men titta på psykologin så finner ni samma principiella formuleringar när man ska behandla människor terapeutiskt även om ordvalet är annorlunda. Många psykiska tillstånd beror på stark förankringen i  tankevärlden och skillnaden mellan en som klassas som sjuk och en "normalt frisk" är enbart en gradskillnad. Samma galenskap råder fast i olika omfattning. Tycker du jag är orättvis så kan du ju betrakta hur världen ser ut. Och där är garanterat mer tokigheter än du noterar eftersom du är så van.

Så, när man flytt nuet är man där i den tänkta, ljusa framtiden. Dessa starka, positiva känslor gör en omedveten och detta har jag upplevt många gånger, men insåg det inte förrän efter lång tid. Jag trodde det var OK för nu skulle jag äntligen bli "fri" och helvetet överstökat. Ja, dessa tolkningar har sitt ursprung i missförstånd om livet. Jag vet, men så kändes det och gör så fortfarande ibland. Så oro inför framtiden är ungefär samma sak som falska förhoppningar då det rycker bort oss från medvetenhet och kontakt med vårt inre, vår större medvetenhet och ett äkta förhållningssätt inför livet, dvs. nuet. Livet är samma sak som nuet och formerna, dvs. det materiella är bara flytande ingredienser i det hela - förgängligt, inget annat består än nuet. En dag är allt det du ser borta, men inte livet för det är evigt. Förstår ni? Livet är du, inte din kropp eller dina tankar. Du är ditt liv, du har inte ett liv för vem skulle du då vara? Kroppen? Knappast, för hur skulle den kunna ge upphov liv? Existentiellt dividerande...

Så undvik fixeringen vid framtiden istället för att vara närvarande i nuet. Är du medvetet närvarande kan du betydligt effektivare planera och handskas med det som komma skall. Du använder din uppmärksamhet i nuet, du tänker klarare utifrån ett högre medvetande och då behöver inte livet ge dig käftsmällar för att du ska stanna upp och bromsa din intellektuella framfart.

Så får man inte heller vara glad heller? Jo, naturligtvis, men äkta glädje kommer inifrån, ur äkta upplevelser och skillnaden får jag återkomma till en annan gång. Tills dess, förstår du skillnaden mellan att känna lycka inför en tänkt bild och en sann upplevelse som framkallar bestående lycka? Betrakta ditt eget liv och skärskåda vilken lycka som bestått och vilken som varit snabbare övergående.

Därför är vi här

Härförleden diskuterade jag med ett par personer och nämnde att jag endast sällan ser på teve eftersom jag känner att jag inte har tid till det. Ett bättre svar är att jag inte vill försumma dyrbar tid. Det väckte förundran och de undrade vad jag då ägnade mig åt. Jag insåg genast att det skulle bli svårt att förklara eftersom det inte finns ett kortfattat svar och det kräver mer än några meningar. Hur kan jag kortfattat förmedla kärnan i det jag ville berätta? Det funderade jag över och skrev ned mina tankegångar. Ge texten en chans, finner du det tråkigt eller jobbigt så beror det förmodligen på att din identifikation i det yttre känner sig hotad och intellektet ger dig dessa känslor för att stoppa din läsning. Ge inte efter utan försök lite till! Känner du entusiasm så betyder det du har närvaro och i dig finns en medvetenhet som känner igen mina rader och den glädje som uppkommer beror på det.

Förenklat uttryckt kan jag inte annat än att ta vara på min livssituation och nyttja varje stund för att uppnå det livet vill tillföra via rådande omständigheter. Livet är inte slumpmässigt, livets yttre förhållanden finns där för att utveckla det inre hos dig. 

Denna blogg har jag skapat för att bland annat beskriva den intensiva period av existentiell utveckling jag genomgår, det som brukar benämnas Ökenvandring, ur andlig utvecklingssynpunkt (En ökenvandring- en andlig utveckling). Många är med om detta, omständigheterna är individuella, men det gemensamma är att livet innebär svåra betingelser under en tid som också varierar, men syftet är att utveckla individen andligt. Resultatet är en transformerad människa som sedan går ut i livet för att hjälpa andra att öka sin medvetenhet i livet. Alla andliga lärare jag stött på, i litteraturen, alla som arbetar med människor på ett framgångsrikt vis, alla goda ledare, alla som har nått långt som medmänniskor har det gemensamma att de har levt med omfattande prövningar och motgångar. Det är prövningar som skapar andlig medvetenhet, inte böcker eller annan teori. Livet är en andlig skola!

Att förspilla min tid, att inte nyttja alla möjligheter att skapa medvetenhet vore det samma som att sätta krokben för mig själv. Förutsättningarna är idealiska för en andlig utveckling då jag oavbrutet har en press vilandes över mig och detta är samtidigt det som blivit vägen till ökad medvetenhet om livet och mig själv. En påfrestning finns där och jag vet att jag inte kan forcera livet, allt har sin tid, men jag vill så att säga optimera mina insatser på alla områden. Förutsättningen för min andliga utveckling, dvs. den medvetandeökning som pågår, är att det hela tiden sker en förhöjning, där nästa steg bygger på det föregående, som en uppåtgående trappa, där varje steg har en innebörd och betydelse. Min strävan är att nå slutet snabbt, för där är ett slut, mål där alla årens andliga utveckling strålar samman och innan dess lämnar jag inte trappan. Men jag har inte fokus på något mål utan försöker var där jag är för att inte tappa koncentration på själva livet. Det är vägen fram som är det viktiga, inte målet.

Vilken tålamodsträning! Och den uthållighet som oundvikligen utvecklats, kommer alltid att vara en viktig del av min person. Precis som den andliga visdom som vuxit fram. Min världsliga situation kommer vara anpassad efter den medvetenhet jag lever i och där finns utmaningar, och det fungerar som en drivkraft i den andliga utvecklingen. Alltid söker jag en lösning och försöker förnya mig i mina vägval. Det yttre är ett redskap för det inre. Det jag är, där jag står medvetandemässigt speglas direkt i det liv jag har. Det gäller naturligtvis alla men våra liv gestaltar sig så olika beroende på syftet med våra liv.

"Allt det vi är, är ett resultat av det vi tänkt. Det vi tänker blir vi"

- Buddha

Vi lever vår liv i den medvetenhet som vi kallar Gud, även om vi kan tro det är något annat. Allt är integrerat, ingen händelse är en isolerad företeelse utan allt hänger samman. Svårt att ta in sådana tankegångar för människor i vår tid som är helt fixerade vid det yttre och tror formens värld är allt, dvs. det vi ser, tänker och tolkar. När livet bjuder på tillfällen där livets djupt intelligenta konstruktion lyser igenom, t.ex. via de meningsfulla sammanträffanden som alla är med om, ropar dom till "ha, vilken lustig slump!" Och så söker man förklaringar som är anpassade efter en förenklad, ytlig livsåskådning, för människor vill inte ha sin världsbild förändrad. Det känns tryggt med det invanda, det nya är okänt och skrämmande. Motgångar och prövningar tvingar dock in den ytligt orienterade på existentiella spår, vilket leder till andlig medvetenhet. Därav uttrycket "Allt ont för något gott med sig".

I allas liv passerar situationer som ger ett budskap om de djupare syften som finns, hur vi hela tiden prövas att söka svaren inom oss och tillåta en djupare medvetenhet utgöra grunden till vår livsåskådning. Alla är med om det, men det är endast dom som prövas hårt andligen som är medvetna om det. Och det går inte att övertyga någon som inte är mogen för denna insikt. Som sagt, allt har sin tid och alla kommer dit så småningom. Vi väljer själva när och hur, även om vi inte har kännedom om det.

Du kan inte förstå andra om du inte känner dig själv. Du kan förstå livet när du förstår dig själv

Min livssituation är speciell. Som jag ofta skrivit i bloggen har det yttre till stor del fallit samman och jag befinner mig i en ständig kamp, en kamp för överlevnad, kan man säga, men även på andra sätt. Om det inte fanns en prägel av kamp skulle jag stått stilla utvecklingsmässigt - Prövning = utveckling. Hela situationen har från första början tvingat mig att förändra mig, omvärdera det mesta, ställa en stor del av livet upp och ned för att se det på ett nytt sätt osv. En mycket positiv andlig utveckling, har jag insett, i en tillvaro som världsligt sett är allt annat än positiv.

Som jag tidigare skrivit är ett av huvudmålen, kanske det viktigaste, är att skapa en tro på livet och därmed acceptera livet (och livet innebär även människor). Det är så förlösande, så fundamentalt och i sin ultimata form en befrielse från lidandet. Allt lidande en människa upplever är till syvende och sist ett motstånd mot livet. Det vi fokuserar på får vi mer utav - En universell lag.

Livet är i sin uppbyggnad prövande, utmanande och så ska det vara. Om inte skulle vi inte utvecklas och då vore syftet med vår fysiska existens förfelad. Innan livet förmådde mig att börja fundera djupare kring det existentiella var jag inte särskilt intresserad av andliga frågor. Dom år jag nu har genomlevt har på ett tämligen hårdhänt vis har öppnat upp mig för livets djupare innehåll och det finns inga kurser eller böcker, om jag så gick på kurser hela livet eller plöjde genom alla bibliotek, så skulle det aldrig kunna ersätta dessa år av transformering. Det skriver jag i all ödmjukhet, i en sorts vördnad inför livet när jag ser tillbaka och ser jag mönstret, hur livet prövat mig, mina reaktioner och hur sinnrikt uppbyggt det varit. Jag tycker mig förstå livets utformning ganska hyggligt och ändå har jag bara förstått och sett en bråkdel. Livet är i sin helhetskonstitution helt bortom mänskligt förstånd, men med andlig utveckling följer förståelse och därmed en medvetandeökning.

I denna, min hitintills mest intensivt kämpiga period, har det givits mig dom bästa förutsättningarna att stå ut, att hämta energi, få svar, stöd och att utvecklas. Jag bor som en gud, i min närhet finns underbar natur och hav som ger mig tillförsel av energi, vissa människor ger mig ovillkorligt stöd i alla stunder, där kommer "tillfälligheter" som är de bästa just för stunden och jag har största uppbackning, i största kärlek från nivåer bortom vår fysiska tillvaro, som jag inte berör närmare än så för det skulle ta bort fokus från innehållet jag vill framhålla.

Ju bättre jag hanterar prövotiden desto färre prövningar och desto snabbare är det över. Det känns som en framgång att se så på livet men ändå är en av mina största önskningar att det vore över i morgon. En acceptans, men ändå gör jag allt vad jag kan för finna slutet. På så vis använder jag mina resurser och energi på det mest effektiva viset.

Nåväl, dit jag kommit efter flera års umbäranden, och det är lite av kronan på verket, är det jag ska skriva om, även om det finns andra delmål. Ofta hänger det intimt samma - att lära känna sig själv på djupet är en förutsättning för en existentiell utveckling. När jag kommit ur min ökenvandring, och fått distans till den, är det troligt jag kommer att skriva en bok om det. Eventuellt enbart för mitt eget komihåg, för att "rensa" hjärnan och befästa det som är av vikt, få struktur och övergripande sammanhang som jag inte ser just nu. Min syn på livet förändras kontinuerligt allt eftersom min andliga medvetandegrad ökar. Som en parantes kan jag säg att väldigt mycket har hänt det senaste året och då förstår jag varför jag ännu inte kommit ur prövotiden.

I stillhet växer ditt medvetande
Det finns människor som åker på retreat över en helg eller längre tid för att finna sig själva och utvecklas andligen. Dessa retreater har olika utformning men gemensamt brukar tystnaden vara. Under en tid, som varierar, ser man inte på teve, lyssnar inte på radio, samtalar inte för att deltagarna ska vara utlämnade till sig själva och sitt inre. När man blir avskuren från det ständiga bruset som omger oss blir vi tvungna att "uthärda" tystnaden. Naturligtvis använder man inte datorer, mobiltelefoner eller andra prylar eller läser tidningar som innebär fokus på yttre detaljer. Många blir förvånade över hur svårt det är när det blir tyst. Kanske inte de första timmarna men när det övergår i dagar blir det svårt för de flesta och en del står inte ut. Människor i västvärlden är programmerade och vana vid att hela tiden söka stimuli i det yttre eftersom det håller igång tankeprocessen. Blir det tyst protesterar intellektet och ger upphov till rastlöshet och leda. Kommer man igenom detta bryts intellektets murar och vi kommer i kontakt med något djupare inom oss.

Mitt liv är till stor del som en retreat kom jag underfund med för några år sedan. De första prövningarna skakade om mig rejält, men den önskade effekten infann sig och jag sökte existentiella svar, vad livet egentligen innebär. Annars skulle jag fortfarande förkrossat söka svar med en ytlig livssyn utan att komma någonvart annat än till plåga och undergång, men det var ju inte meningen naturligtvis och därför hade livet förberett mig. Stegvis har medvetandegraden ökat för att jag skulle kunna ta mig an prövningarna utan att ge upp.

Givande ensamhet
Under dessa år har det inte funnits någon att diskutera andliga spörsmål i min närhet med. En ökenvandring är ju i sin utformning ensam och utlämnande, annars skulle man inte finna svar inom sig själv. Det som sker inom en är inte teoretiskt utan ett själsligt medvetandegörande. Det yttre krackelerar, man vänder sig inåt och visdomen kommer inifrån. Resultatet är naturligtvis att man tänker och handlar ur högre medvetenhet. Det handlar inte om att tro för det är tankar, utan det är att vara utifrån den högre medvetenheten inom oss.

Ökenvandringen har varit förutsättningen för att jag skulle nå så här långt. Numera är stillhet och tystnad vägen till en äkta syn på livet via medvetenhet, närvaro i nuet.

Åter till samtalet
 Jag berättade att jag försöker vara medvetet närvarande i nuet. Ständigt, men det är svårt. När jag sitter hemma i soffan eller är själv fungerar det numera mycket bra även om det har krävts omfattande övning, som så småningom integrerats i vardagen.  Om livet inte blivit prövande hade jag aldrig kommit in på tankegångarna att vara i nuet. Har man det bra är det inte intressant. Det är till viss del ett val till skillnad mot medvetandehöjning som sker inom en, som en omedveten process. Lidandet tvingar in en i nuet eftersom man inte klarar av att vara någon annanstans till sist. I nuet finns inget lidande, det är tankarna som rör sig i tiden som skapar lidande. Oro, då är tankarna i framtiden, bitterhet, då är tankarna i det förflutna. Ingen psykologisk tid existerar i nuet. Min ökenvandring är en mångfacetterad historia där jag bland annat fått hjälp att vandra in i nuet, medvetet närvarande.

Så snart jag är i kontakt med andra människor krävs det stor närvaro för att inte fångas av tankeströmmen och försvinna in i den gamla vanliga omedvetenheten. En människa som tänker och tänker oavbrutet är andligt sett omedveten. Tankarna är hela tiden på väg så att den egentliga föreställningen missas. "Vilken föreställning" kanske någon frågar. Livet, svarar jag. Fortfarande samma frågetecken. Vad är livet? Bland annat är det vi själva.

Människor som tillåter stillhet, lär sig bromsa tankarna upplever att världen blir mer levande runt omkring dom. Det vanliga är att människor endast perifert är medvetna om det som omger dom. Rösten, dvs. tankarna i huvudet upptar det mesta av deras uppmärksamhet och rösten ser till att vi blir upptagna, i tanken och i handling. Det som de upplever förvrängs av deras egna tolkningar och förutfattade meningar. Deras "verklighet" är drömlik, de är frånvarande och lever via sina begränsande tankar. Detta tillstånd är en realitet för de flesta och de har ingen aning om det. För egen del har min medvetenhet kontinuerligt, i en brant stigande kurva, ökat från början av 2000-talet. Faktiskt redan innan jag överhuvudtaget stötte på området jag skriver om.  Livet hade nämligen tillfört detaljer som väckt min förundran över livet och jag hade börjat ställa frågor som medförde ett fördjupat närmande till livet. Till en början var jag förbluffad över mig själv när jag blev uppmärksam på tankar, känslor, beteenden och senare förvånad över hur omedvetna människor ofta var, över vad de sa och orsakade med sina handlingar. Och det ständiga rollspelandet som vissa är helt förlorade i. Där är jag själv också ibland, men jag kommer i regel på mig själv. I synnerhet när jag fortfarande luras av gamla, försvagande självbilder som kan bli starka i vissa situationer. Jag är dock medveten om det och därför överlever de inte i längden.

Numera pendlar jag mellan att vara mycket närvarande till att stundtals falla in i tankekarusellen, men det förra tillståndet får allt mer plats. Ibland kommer jag på mig att jag varit förlorad i tankar och det känns som jag förlorat den delen av livet. Så stor är skillnaden, anser jag, och det kan bara upplevas och inte beskrivas. Andlig insikt är inte baserat på tankar, det är en upplevelse. Att tro något är enbart en tanke och det har inget med andlighet att göra.

Nuet
Att vara i nuet är inte en modern fluga utan centralt i många andliga läror sedan årtusenden. I Bibeln finns flera hänvisningar till nuets kraft - "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sin bekymmer". Eller "den som ser sig om, när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike" (den som inte är i nuet utan lever t.ex. i det förgångna). Ett av mina favoritstycken är hämtad från Markusevangeliet. Jesus talar om fem oförståndiga kvinnor (omedvetna, vill säga) kvinnor som inte har tillräckligt mycket olja (medvetenhet) för att hålla sina lampor tända (hålla sig närvarande) och därför går miste om brudgummen (nuet) och inte hittar till bröllopsfesten (frälsning, upplysning). Detta predikas inte i kyrkorna eftersom det inte förståtts, men gnosticismen (en gren av kristendomen som bl.a. lyfter fram borttagna evangelier, t.ex. Tomasevangeliet), lär ut medvetenhet och självkännedom som kärnan i Jesu läror. Kristus är inte en person utan vår Gudsessens. Jesus lärde ut ren medvetenhet och på så vis personifierade han Kristus. Han kan säga representera gudomlig närvaro i sin rena medvetenhet. Kristi återkomst är en omvandling av mänsklig medvetenhet och inte en person som föds. Buddhanatur är samma sak som Kristusmedvetande - Närvaro, åtkomst till det gudomliga inom oss.

I buddhismen består zen (gren av buddhismen) av att gå längst nuets rakbladsvassa kant, att vara så ytterligt närvarande att inget lidande får möjlighet att uppstå och ingenting som inte är ditt sanna jag kan överleva. Inom sufismen, en gren av islam, är också nuet centralt. Sufierna säger "sufiern är nuets son". I västvärlden är det populärt att prata om att vara i nuet, mindfulness, men det är också en reaktion på att människor i väst är så uppslukade av tankar och det materiella. Det har eskalerat kraftigt sedan 90-talet. Aldrig har folk tidigare har folk varit så centrade vid ytliga värderingar, folk är förlorade i tankar och därmed försvinner kontakten med det inre allt mer. Det materiella styr- formens värld, och det är inte bara prylar utan att man vill ha mer som ska stärka självbilder, tänkta positioner och så vidare, och så vidare.

Man behöver inte gå till världspolitiken för att se detta utan det räcker att se t.ex. hur folk dyrkar sina mobiltelefoner idag som skärmar av dom på ett absurt vis från livet. Har ni tänkt på hur frånvarande och tomma många människors ögon kan vara? De är så förlorade i sin tankar att omedvetenheten nästan släcker ljuset i ögonen. Nå, det måste blir värre innan det blir bättre och det sägs ju att vi lever i en tid då det kommer ske saker som får folk att bli mer medvetna och det blir öppningen för något nytt och betydligt bättre.

Egot bygger sin existens på att hela tiden förlägga uppmärksamheten i det förgångna eller i framtiden. I nuet överlever det inte. Egot vill ha action och tankar som rör sig fram och tillbaka i tiden eftersom tankarna skärmar från den djupare medvetenheten inom oss. Tankar är inte medvetande. Egot vill inte ha tystnad utan så mycket brus som möjligt i sinnet, om inte egna tankar så via radio, teve, Internet, sysslor med mera. Ju starkare egot är desto svårare är det att uppnå inre stillhet. Alla kan dock omvandla tankeenergi till medvetandeenergi. Anser du att ditt ego är starkt så är det ju bra för då är du medveten om det. Det är ett första steg att bryta dominansen och börja närma dig ditt sanna jag.

Tankar går nästan inte att stoppa och det är egot som har oss i sin makt. En närvaro i nuet försvagar egot och en högre medvetenhet kan lysa igenom. Det krävs träning åter träning och det är svårt, men samtidigt det viktigaste en människa kan göra. Det är bejaka sig själv och bli en helare person som kan fungera bättre i vår värld, för sin egen skull och allt annat. Det ger utslag i allt från din relationer, till dig själv, dina närmaste, kollegor, samhälle, livet i stort och överallt du är. Det är inte så besynnerligt att de visaste människorna som vandrat på vår jord hade detta som huvudbudskap. Alla stora religioner hade från början denna kärna.

Jag berättade för dom jag samtalade med att när jag är ute och går och försöker vara fullt uppmärksam på det jag möter och har runt om mig. Någon undrade om jag inte missade vem jag mötte eftersom jag då var så upptagen av mina tankar. Det är ju tvärtom, svarade jag - tankeprocessen minimeras och upphör stundvis och därmed blir jag så oerhört mycket mer medveten om andra människor och övrigt runt om mig. En större medvetenhet bortom tankarna för tillträde. Är man fångad av tankarna missar man livet men man känner inte heller sig själv. Visst, du vet vilken mat du föredrar, vem du föredrar att umgås med, att du kanske tycker om att ha ordning i ditt hem osv. Du känner till innehållet i ditt liv men det är inte du. Du känner inte till bakgrunden eller djupet inom dig. En kännedom om sig själv på djupet har ingenting med det ständiga tankeflödet och ytliga idéer om vilka vi är att göra. En fast förankring i Varandet är att känna sig själv som motsats till att vara vilse i sinnet och tankarna. Varandet är det medvetande ur vilket allt uppkommer. Guds rike, sa Jesus.

Utan egot - En annan värld
När jag skriver så är det inte enbart ett teoretiserande från min sida. Under resans gång har jag haft stunder då jag varit mer eller mindre helt fri från egot och har upplevt hur det är. När så har skett har det inte varit något jag aktivt eftersträvat utan plötsligt befann jag mig i det tillståndet. Jag har också insett att det skett tidigare i livet, stunder som varit korta, men underbara och jag hade då ingen aning om vad som pågick. Det fanns inte i en normal begreppsvärld och helt enkelt lät jag det bara passera. De flesta har varit med om det, men liksom jag har de sällan förstått vad de varit med om. Sedan min ökenvandring inletts sådana stunder blivit avsevärt mer påtagliga vid några tillfällen. Första gången satt jag vid ett träd en försommardag och tittade förstrött på ängen och träden framför mig. Utan förvarning, utan jag själv gjort något särskilt, så skimrade plötsligt konturerna kring träden framför mig, bilden blev softad, allt såg mycket mer levande ut och inom mig härskade en frid och en lycka jag aldrig känt tidigare. Så sällsamt och förundrat funderade jag över vad som pågick. Under 10-15 minuter satt jag helt hänförd och såg folk som var ute och gick på en stig framför mig, fåglar, blommor och över allting låg en frid, det var mycket vackrare än normalt, där fanns ett djup, men inom kände jag den största förändringen - Stor frid, lycka, styrka på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Det har gått flera år sedan dess och det dröjde innan jag förstod vad jag varit med om - jag hade fått ett smakprov på hur man  erfar världen befriad från identifieringen med egot och därmed såg jag utifrån mitt sanna jag, jag var i kontakt med mitt andliga inre. En touch av Himmelriket, som Jesus talade om. Senare har jag vid flera tidpunkter haft liknande upplevelser men det visuella hade då inte förändrats, men den stora friden, lyckan har då hamnat mer i fokus. Hela känslan, uppfattningen av mig själv i varandet, livet eller vad jag ska kalla det, har då varit av en helt annan kvalitet som är svår att beskriva. Det mest påtagliga var nog friden, men även känsla av att allt är perfekt och det inte finns några hot, en sort medvetandenivå långt högre än det normala. Där ville jag stanna, men naturligtvis ville stunderna visa mig i praktiken vad jag läst om och senare skulle stöta på, annars skulle mina ord vara betydligt mer tomma. Hur skulle jag annars kunna prata om livet med passion och inlevelse?

                           

Alla pratar eller lyssnar på en röst - i huvudet eller i en telefon
Du har kanske varit ute och kört bil någon gång och hamnat bakom en bilist som kör med låg hastighet, kanske fel i vägbanan och uppenbarligen inte är riktigt koncentrerad. Nästan alltid ser man en mobiltelefon trycks mot det ena örat och föraren är helt inne i samtalet och därmed uppfattar den inte sin okoncentrerade, farliga framfart som äventyrar dennes liv och medtrafik-anternas. Märk väl, nästan alla människor idag är så upptagna av sina tankar och känslor att de är precis lika avskurna från sig själva, andra och livet som denna bilist. Inte handlingsmässigt, men från djupet inom sig själva, de ser inte andra människor för vad de är utan ser bara den ytliga bilden, de förstår inte vad livet är eftersom tankarna blixtsnabbt blockerar en djupare medvetenhet. Att vara fången i tankarna är att färdas genom en del av livet och missa den andra delen, en färd i en dimension. Den andra delen finns inom dig. Ett högre medvetandetillstånd helt enkelt. I detta tillstånd upphör människans negativa känsloyttringar och det destruktiva i människans läggning dör ut.

Förlåtelse
Folk vet inte vad de gör och de handlar omedvetet. Det var därför Jesus sa "Förlåt dina fiender". Människor är inte medvetna när de skadar på ett eller annat sätt. De är så förlorade i sina tankar, uppfattningar, roller och känslor att de inte "ser". När jag ser tillbaka t.ex. på mitt eget liv kan jag idag förstå hur folk kunnat behandla mig fel eller hur jag själv gjort fel. Där fanns inte större medvetenhet, tankarna gjorde sig stora, de kändes rätt och en större medvetenhet, en andlig sådan kunde inte få tillträde. Människor sätter sina egna åsikter och tankar om vad som är rätt för dom själva och andra utifrån starka tankar som stänger av för andras behov. Tolkningar befriat från det intensiva intellektet blir inte möjliga.

En av de stora framstegen jag uppnått under mina tuffa är att jag kunnat förlåta människor för vad de gjort mot mig, oavsett om det hänt för 15 år sedan eller igår. Det är större än vad orden kan belysa. Jag har insett dels att de inte förstått bättre utan handlat utifrån sin medvetandegrad, men någonstans måste det också ha varit mitt val, annars skulle jag inte upplevt det. Livet har sin exakta utformning, alltid sina syften med goda ändamål i slutänden, så egentligen fanns det inget att förlåta ur ett absolut perspektiv. Att jag nått dit är ingen intellektuell vandring, inget jag läst mig till utan en produkt ur mitt andliga växande. Plötsligt såg jag allt klart "inifrån", bitarna föll på plats och så mycket negativa känslor lämnade mig och det är en frihetskänsla. Numera dömer jag allt mindre, tålamodet växer sig större med människor och jag kan ha mer äkta relationer än någonsin tidigare. Och hur ofta kan jag inte hjälpa andra individer att omvärdera situationer och medmänniskor istället för att nästan reflexmässigt fördöma? Vissa människor har hela tiden synpunkter, värderar och dömer automatiskt och har ingen aning om det. Det är egot som skapar energi för dömandet gör ju egot större för då upplever det att det vet bäst och har rätt. Att upphöra döma är en väg att lösa upp egot som älskar att döma andra. Ni ser, medvetenhet löser successivt upp egot och det sanna jaget lyser genom.

Tänk inte hela tiden så tänker du effektivare
Att vara medvetet närvarande i nuet är inte just ett sätt att praktiskt hanterade vardagen. Förvisso blir allt man gör effektivare men framför allt minskar tankarna. Är det inte dumt att sluta tänka? Det handlar inte om att sluta tänka utan att tänka när det behövs och därmed få mycket klarare tankar med avsevärt större skärpa. Huvuddelen av våra tankar är upprepningar och ett meningslöst pladder. De största genierna har i alla tider sagt att de bästa idéerna producerats då de inte tänkt. Ur tanketystnaden florerar kreativitet. Tankeströmmen är tvångsmässig och det är det nästan som en sjukdom - det går ju knappat att stoppa tankarna som kommer oavbrutet. Prova själv! Det är intellektet som använder oss och inte tvärtom. Ett enkelt sätt att stoppa upp flödet är att tänka "vad blir nästa tanke". Då blir du observatören bortom tanken och tankarna stoppar tillfälligt. Du blir således medvetandet bortom intellektet. All meditation har till syfte att lära sig koncentration, att tämja intellektet för att få tillträde till den djupare dimensionen medvetandet. All paus från tankarna är välgörande, äkta frid uppnås och en sannare individ får tillträde.

Medvetenhet är den kraft som ligger dold i nuet. Det yttersta syftet med människans existens är att föra in denna kraft i den här världen. Ju fler som lever efter detta desto bättre spridning kommer att uppnås bland medmänniskorna.

Du är något bortom tanken
Människors identitet bygger på intellektets identifikation med tankarna och dess innehåll. Ett falskt jag byggs upp kring tankar, åsikter, minnen, positioner och vi tror det är vi. När du vill ha rätt och inte ger dig har du gjort din åsikt till din identitet och att ge sig vore att ge upp en del av dig själv. Detta är naturligtvis en undermedveten process och inte en medveten tanke. Det är kraften i känslan av att vilja ha rätt.  Egot är i all enkelhet identifikation med formens värld, vilket främst innebär tankeformernas värld. Man kan säga att ondska är fullständig identifikation med formens värld, det yttre - den fysiska, den mentala och emotionella. Folks uppfattning om vilka de är grundar sig på tankekoncept som ska göra egot starkare och det ser ut på olika sätt för alla. Det gemensamma är ett falskt jag, illusioner som skapar omedvetenhet. Människor bygger undermedvetet sin identitet som kan vara en titel, föräldrarollen, läraren, politikern och ofta växlar vi mellan olika roller beroende på vem vi möter - Sällan är vi dom vi egentligen är pga. av bilderna vi använder oss utav. Och för att bli mer utav rollen som egot älskar skapas bilder av medspelarna och därmed ser vi inte vilka de egentligen är.

Satan också
Jesus benämnde egot Satan. Under de 40 dagarna i öknen frestades han av Satan, dvs. egot. Alla människor frestas av egot dagarna igenom. Var gång du starkt dras med i tankar och känslor rörande det yttre så är det egot som ligger bakom och motiven är många. Det finns starka krafter till att vi skulle vilja söka identifikation i egot och hur mycket större du skulle kunna bli via yttre betingelser. Allt falskt, en illusion men det bygger också egot på.

Ja, egot är orsaken till allt elände och det är människan själv som ger upphov till ondskan. Det är ingen yttre kraft utan  det som avskärmar oss från vårt gudomliga inre. Men religionens uttolkare har dels inte förstått de ursprungliga liknelserna men de har också velat skapa något konkret att kämpa emot (egot önskar separation), något att frukta som de ansåg var Guds motsats, ett hot och att en kamp pågick. Det varken gjorde det eller gör det. Omedvetenhet bekämpas inte utan möts med medvetenhet. Den "ondska" som existerar har ett enda syfte och det är att öka människans medvetenhet. Ondskan är enbart ett medel som tvingar människor att stanna upp och växla till djupare tankebanor. Möter man ondska med ondska så förstärks enbart effekterna. Åter konstaterar jag att livet är en perfekt genomtänkt skapelse och egentligen är ju allt en Guds tanke där inget kan gå fel då allt hänger samman och har ett gott slutresultat. Tänk så mycket enklare livets bördor kunde bäras om folk insåg det. Inte lätt, det vet jag som har drillats i min tro på livet i flera år. Samma typ av prövning om och om igen har nött ned mitt motstånd och en acceptans gror sig allt starkare.

Fel jag-uppfattning
Intellektet har kontrollen och den falska jag-identiteten - egot, klarar inte av tystnaden eftersom den överlever inte utan tankeaktivitet. Jag upprepar mig eftersom jag försöker få in budskapet ur olika infallsvinklar. Det är även så livet arbetar med oss människor. Egot bygger sin existens på tanken om separation, jämförelse, mentala koncept, ständiga bedömningar av situationer och folk, allt ska ha etiketter och analyseras. Detta skapar en ständig tankeström, en känsla av att vara separerad från allt annat men framför allt blockerar det oss från att uppleva livet, dvs. oss själva, andra, naturen, ja allt runt i kring oss på ett äkta sätt. Det är svårt att beskriva det intellektuellt eftersom det handlar om ytlig betraktelse av livet kontra an andlig dito. Det senare är just ingen intellektuell företeelse utan något som växer fram. Där det mänskliga sinnet befinner sig utvecklingsmässigt sett ger det upphov till det mesta lidande vi kan uppleva. Eftersom vi är så vana vid intellektets dominans och vantolkningar av vår existens reflekterar vi inte närmare. Vi ser hur illa det är ställt i världen med terror, krig, svält, miljöförstöring, kriminalitet men förstår sällan den bakomliggande orsaken - Människans omedvetenhet. Det behöver inte yttra sig som globala missförhållanden utan det ses även på individnivå naturligtvis och egots behov skapar lidande även i familjer, på arbetsplatser, relationer, ja överallt där människor är i kontakt med varandra eller naturen. Så här har det sett ut i årtusenden och människan har inte förändrats särskilt mycket men det har däremot förutsättningarna. Idag förfogar människan över teknik som riskerar mänsklighetens fortlevnad.

De stora religionerna har berört den dysfunktionella sidan hos människan. Inom hinduismen finns ett begrepp som närmast beskriver denna dysfunktion som en slags kollektiv mental sjukdom. Den kallas för maya, illusionens slöja. I buddhismen anses människans begär, dvs. egots behov av mer för att bli större, för att fylla utan en inre tomhet, vara orsaken till allt lidande. Det mänskliga sinnet i dess normala tillstånd framkallar dukkha, vilket kan översättas till lidande, otillfredsställelse eller olycka. Buddha ansåg att vart vi än beger oss kommer dukkha att manifestera sig i alla situationer, förr eller senare.

Arvsynden och vad frälsning egentligen innebär
Eftersom kärnan i alla religioner är den samma så förekommer motsvarande inom kristendomen. Den kristna läran säger att mänsklighetens normala kollektiva tillstånd kännetecknas av det som benämnes "arvsynd". Begreppet synd har förvanskats och misstolkats pga. av okunskap, misstolkning och missförstånd. Den Nya testamentet skrevs på forngrekiska ursprungligen och en bokstavlig översättning av synd betyder då att misslyckas eller att missa sitt mål. Den ursprungliga innebörden av att synda innebär således att förfela syftet med den mänskliga tillvaron. Det innebär att leva livet på ett blint, okunnigt och omedvetet sätt och därför lida och orsaka lidande. En frälsning från synd är således en befrielse från den omedvetenhet som fixeringen vid sinnets värld innebär. Ni ser, kärnan är den samma i grunden men framför allt i kristendomen har misstolkningar dragit iväg läran långt från ursprunget men också förvrängningar som syftat till att göra kyrkan till en maktfaktor. I romarriket förföljdes kristna tills en kejsare insåg att kristendomen kunde användas som ett politiskt medel. Därefter modifierades kristendomen för att passa direkta maktstrukturer, saker ströks och annat lades till. Faktum är att egot varit en del av det då människan velat söka en frälsning i något utanför henne själv och samtidigt skuldbelägga och skapa rädsla och makt. Allt sprunget ur denna omedvetenhet naturligtvis.

Adam och Eva
Alla känner till Adam och Eva i Gamla Testamentet. Moderna människor lägger ingen större vikt vid sådana berättelser. Men detta var en intressant liknelse som faktiskt berättade om mänsklighetens medvetandeevolution. I korthet: Adam och Eva levde i Paradiset. Det senare är en benämning på den tid då människan inte identifierade sig med sinnet utan levde i enhetskänsla med alla och Gud, inget ego med andra ord. Så frestade ormen, Eva åt äpplet, och så även Adam, och i och med detta uppstod det falska egot som bygger på separation och rädsla. Därmed upphörde människans paradisliknande tillvaro och sedan dess har människan uppträtt ungefär som i våra dagar. Egots existens bygger på illusionen om separation från Gud, vilket är omöjligt eftersom allt uppkommer ur den medvetenhet som är Gud.

Den galna människan
Människan har skapat fantastiska ting och vetenskapen har nått stora höjder. Samtidigt färgas framstegen av det mänskliga sinnets dysfunktion. Människan har sedan urminnes tider haft ihjäl varandra men idag förfogar man över medel som gör det allt effektivare. För tusen år sedan slog man ihjäl precis som under 1900-talet. Skälen är de samma - krig, makthunger, girighet, rädsla som kan blomma ut i form av religiösa och ideologiska skäl, pengar och andra begär. Under 1900-talet förfinades metoderna, se på första världskriget hur den nya tekniken lyckades ha ihjäl miljontals människor och vansinnet kretsade kring lite mark. Därefter har galenskapen eskalerat i andra världskriget och andra krig, folkmord i naziregimens spår, miljoner dödade under kommunismen i Sovjetunionen, folkmord i Kambodja, Rwanda, den forna Jugoslavien och mängder med andra platser. Människan har haft ihjäl kanske 2-300 miljoner medmänniskor på 100 år och det pga. av djup omedvetenhet. Per definition galenskap.

Den kollektiva dysfunktionen, omedvetenheten orsakar även övergrepp på naturen - förstörelse av skogar, hav, floder och luft. Klimatförändringar pågår och det kan anta mått som få anar idag. Djur behandlas som själlösa ting, vanvårdas, jagas och utrotas. Lidandet är således stort och fortgår det okontrollerat kommer det leda till undergång för mänskligheten. Det är milt sagt dystra rader men samtidigt beskriver det ett faktum som också beskriver hur tokigt människan uppträder. Vansinnet beror på denna djupa omedvetenhet och enda möjligheten att bryta utvecklingen är att skapa dess motsats - medvetenhet = andlig utveckling.

Ändå anser de flesta att något måste göras, men inser inte att de ofta ska börja inom sig själva. Dysfunktionen yttrar sig som rädsla, girighet och så vidare, men det är inte det som är själva orsaken. Att bli en bättre människa är en god sak men en sådan förändring kan enbart ske om en medvetandeförändring kommer till stånd. Det är detta som är kärnan i andlig utveckling - Du blir inte en god person genom att tänka dig fram till det utan du måste upptäcka det inom dig. Det är ett av de högsta skälen till ditt livs utformning. Det yttre betingelserna är det som på sikt skapar insikt och visdom. Det yttre är sekundär, det inre primärt. Andlig utveckling är en själslig mognad som successivt skapar högre medvetenhet. Om man använder religiösa termer skulle man kunna säga att livet är en frälsningsprocess. Människor är därmed olika långt gångna i den utvecklingen och det är naturligtvis också en förutsättning för livets skola. Vi behöver både och tills vidare.


 

Religionerna
Åter till religionerna - människan omedvetenhet, identifikation med det ytliga, uppbyggandet av ett falsk jag som baseras på tankar, åsikter, mentala bilder osv. är orsaken till vansinnet. Dock är människor i olika grad inne i denna omedvetenhet - ju mer omedvetenhet desto djupare vanföreställningar. På individnivå såväl som kollektivt. Människor som befinner sig i en uppretad folkmassa kan begå grova våldshandlingar eftersom de dras med i gruppens omedvetenhet, rasism bygger på identifikation med en yttre bild, ett dåligt äktenskap kan bero på egots behov att t.ex. partnern ska uppfylla något den inte klarar av, dåligt fungerande relationer i familjer osv. Det finns dock något bortom denna omedvetenhet som innebär en radikal förändring av medvetandetillståndet. I nämnda asiatiska läror kallas denna förvandling upplysning. Jesus kallade det frälsning och i buddhismen för slutet på lidandet.

Det är ytterst då människor som nått detta tillstånd, Buddha, eller Siddharta Gautama, är nog en av de första som nådde detta tillstånd och Jesus är naturligtvis en annan. Det finns flera exempel och vissa har gjort avtryck i vår historia, andra har passerat mer obemärkt förbi beroende på i vilken kultur de uppträtt i. I vår tid har vi Eckhart Tolle (Eckhart Tolle), som av många anses vara en profet. Ja varför inte? Hans ord är präglade av stor visdom och han har gått från omedvetenhet, stort lidande till det upplysta tillståndet. Det är intressant hur han utifrån sin djupa insikt kan förklara Jesus egentliga budskap och hur han väver samman olika andliga läror men även kastar ljus över psykologin. Utan att göra en jämställande jämförelse så är befriande för många att betrakta Jesu läror utifrån en person i vår tid som har ett liknande medvetandetillstånd som Jesus.

Avslutning
Det går att skriva om detta hur länge som helst, känns det som. För 15 år sedan skulle jag garanterat inte varit särskilt engagerad om jag stött på dessa rader och skulle jag fått veta att jag skulle ge upphov till dom hade jag haft svårt att tro det. Men livet förändrades successivt, utan att ändra så mycket på det yttre i mitt liv prövades jag och fick möta alla möjliga aspekter av livet. Inte så mycket på ett intellektuellt vis utan känslomässiga prövningar tvingade mig att vända mig inåt, stanna upp och till min förvåning dök det upp insikter, jag började se saker och ting klarare, bitar föll på plats. Något senare föll det yttre samman totalt och då kan man säga att de år som föregick detta var en förberedelse för en andlig utveckling jag inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om. Hade inte en andlig syn börjat utvecklas så hade jag aldrig någonsin kunnat hantera de prövningar som blev en del av mitt liv. Svåra prövningar i form av situationer och människor har öppnat upp mig för ett klarseende och en medvetenhet jag inte visste fanns och en helhetskänsla som jag erfar ibland. Med helhet följer en annan jag-uppfattning, större medkänsla, närvaro, känslomässig värme, inre lugn, effektivitet, tålamod, uthållighet med mera. En stor del av mitt liv från barndom till idag faller under nytt ljus med stor förståelse för det jag genomlevt, det "dåliga" såväl som det goda - Livets mening har blivit förståeligt.

Och faktum är att jag på senare år har kunnat bistå andra människor i deras svårigheter på ett sätt som jag blir förbluffad över. Var kom det ifrån, har jag tänkt överraskat. Hela det liv jag haft, från första början, de senaste intensiva åren och har mejslat fram en djup insikt, en visdom i livet där mina erfarenheter lyfts upp till en existentiell nivå där alla missöden och olyckor blivit en tillgång och verktyg som jag kan hjälpa andra människor att bli mer medvetna. Eller som de flesta nog ser på saken: jag gav dom en knuff i rätt riktning så de kunde se på de till synes olyckliga omständigheterna på ett nytt vis eller få en större förståelse för andra och därmed släppa negativa känslor. Ju fler människor som öppnar sig och blir mer medvetna och andligt utvecklade desto lättare blir det för dom som kommer efter.

Det finns dom säger att de sett Gud, upplevt Gud och var och en har sin berättelse. Jag förstår vad de menar. I vissa stunder har jag i stillhet suttit naturen och sett på vackra blommor, en insekt som krupit på mitt ben och plötsligt har det känts som en inre beröring av synen och en stor värme, kanske kärlek, har blossat upp, en vördnad och medkänsla fullständigt uppfyllt mig. Jag tror det är ett sådant tillfälle som min inre medvetenhet, mitt högre jag ser enheten med blomman framför mig, ett medvetande ser sig självt, för att uttrycka sig andligt. När man varit "där" är det mycket svårt att skada något levande. Något är väckt inombords, en andlig medvetenhet som skrapat på känslan av att Allt är ett. I utvecklingen öppnas man upp och stundtals står dörren vidöppen och man blir mycket mottaglig för gudsessensen via sinnena. I buddhismen använder zenmästarna ordet satori för att beskriva en blixt av insikt, ett ögonblick utan tankar och fullständig närvaro. Det är ingen varaktig förändring, men det är en försmak av upplysning. I sådana närvaro blir man medveten om naturens skönhet och helighet.

 

Bli observatören
Var observanta på er själva, betrakta tankarna, stanna upp och känn känslorna. När du gör det blir du den medvetenhet som finns bortom tankarna och egot får kliva åt sidan. Den djupare medvetenheten är ditt sanna jag. Kom ihåg det nästa gång du blir arg, orolig eller får andra negativa känslor. Känslorna är inte du, det är en konstruktion som egot står för och i samma ögonblick som du blir medveten om att du är arg eller orolig minskar energin i känslan. I den högre medvetenhet som uppstår kan inte negativitet överleva. Det är som att tända lampan i ett mörkt rum. Ju oftare du blir den medvetna observatören desto mindre makt får tankar och känslor. Allt eftersom du för in mer närvaro kommer allt det du företar dig bli mer effektivt. Något högtidligt kan man säga att det är inledning till en transformering som leder till en högre medvetandegrad.

Mer om detta
Tidigare har jag skrivit om egot i ett antal inlägg. För den som är intresserad finns det en sökfunktion i högermarginalen. Men det finns litteratur som beskriver det här betydligt bättre och det är bland annat böckerna av Eckhart Tolle. Bibeltolkningarna i texten ovan kommer från honom, men liknande har jag stött på i Michael Baigents verk, Anna Bornsteins böcker, Paul Bruntons, Wayne Dyers, Dan Millmans, Neal Donald Walsch och annan andlig litteratur. Jag är inte så noga med referenser då det inte är en avhandling utan lite tankar kring livet och mina egna erfarenheter.