Kan en apa skriva högstående skönlitteratur?

Enligt en förekommande inställning inom modern vetenskap så är naturen med dess innehåll en produkt av många års slumpmässigt provande av olika modeller som till sist gett upphov till den och dess fortsatta utveckling. I den mekanistiska världsbilden finns ingen bakomliggande intelligens utan enbart ett slumpmässigt "trial and error" som efter tillräckligt lång tid ändå lyckas producera människan, alla fantastiska livsformer i vår underbara natur. Den komplexa genetiska koden skulle enligt vetenskapen ha muterats fram genom "slumpen". Ett exempel på den sinnrika naturen är en minsta bakteriecell som väger mindre än en biljondels gram och är en veritabel fabrik i miniatyrformat vilken innehåller tusentals noggrant utarbetade delar som tillsammans bildar invecklade molekylära maskiner. Dessa maskiner består av sammanlagt 100 000 miljoner atomer och är långt mer komplicerade än någon maskin byggd av människohand. Visst har en evolution ägt rum men det ter sig oerhört långsökt att det inte skulle finnas en intelligens med i spelet.

Det finns ett par bra jämförelser att ta upp i sammanhanget. Jag skriver ned direkt ur minnet och kanske historierna inte är helt korrekt återgivna men det spelar ingen roll då buskapet finns där.

Om den moderna vetenskap har rätt i sitt resonemang skulle det innebära att ett modernt jetflygplan skulle kunna uppstå efter ett stort antal stormar som dragit genom ett skrotupplag. "Trial and error" otroligt många gånger i slumpens tecken och till sist skulle en jumbojet vara resultatet...

Om en apa, som kunde bli otroligt gammal, sattes vid en skrivmaskin och satt där och slog på tangenterna skulle den kunna producera t.ex. ett storslaget verk av Shakespeare efter några miljarder år.

Hur gärna företrädarna vill tro det så är deras mekanistiska världsåskådning omöjlig. Men det betyder inte att man ordagrant behöver tro på skapelseberättelsen i Bibeln heller. Jag tycker det räcker fullständigt med vissheten att det finns en intelligens i allt, även i den evolution som vi, djur och natur genomgått och genomgår. Den går säkerligen att inte förstå intellektuellt sett och det är inte särskilt lyckat att benämna den "Gud" heller. Då sker lätt en sammankoppling med begrepp och uppfattningar som människan själv skapat under århundraden som är långt från "sanningen" och enbart en prägling av ett traditionellt ego (vårt falska jag som alltid söker svaren utåt i en ytlig föreställningsvärld och dess existens bygger på separation och fruktan).

Allt livs inneboende natur - Meningen med livet

Inneboende i alla livsformers djupaste natur är en strävan av utveckling av medvetenhet. Denna medvetenhet väcks via utmaningar som är en essentiell del av deras livsomständigheter som utvecklar dom. Det är ett medvetande som utvecklas, ett medvetande som väcks till liv i denna dimension genom de olika livsformerna. Detta medvetande vaknar enbart genom att vi utmanas. Det är ju en lättnad att veta att en djupare medvetenhet utvecklas i oss när vi möter utmaningar av olika slag. 

Att möta prövningar betyder inte att något är fel. Om man tror att det är något fel med det som händer - "Det här borde inte få hända" så leder den uppfattningen till negativa känslor som ilska, oro, nedstämdhet och så vidare. Då blir utmaningarna förvandlade till olycka inombords. Om det inte är en känsla av olycka så är det motstånd - vrede, självömkan, klagande och andra negativa känsloyttringar. Den enkla anledningen till detta är en missuppfattning av själva meningen med livet. Människor inser inte att de prövningar vi möter finns där för att skapa tillträde för en djupare medvetenhet. De vi är, den medvetandenivå vi befinner oss på skapar de utmaningar vi bäst behöver. Den fysiska tillvaron är en konstruktion som är en spegelbild av vilka vi är. Vi kan inte möta en prövning som inte borde vara där, inget kan gå fel ur ett högre perspektiv. De enda "fel" som uppstår är när vi feltolkar livet och skapar negativa känslor som vi riktar mot situationen, oss själva eller andra personer - Den lilla människan tror hon förstår livets syfte och dömer därefter.

Låt tanken att dina prövningar finns där för att skapa en medvetenhet finnas med i din tillvaro. Det skapar förutsättningar att möta prövningar, dvs. situationer och människor, med en praktisk ödmjukhet som inte stänger dörrar och fördömandet sker inte så snabbt. En öppenhet som bygger på medvetande och negativiteten får inte så enkelt fotfäste i sinnet. Kom ihåg att alla prövningar är positiva i slutänden. Det existerar inga undantag för det vore en omöjlighet, lika omöjligt som att din spegelbild skulle visa något annat än dig.

Om någon undrar vad en djupare medvetenhet innebär så tror jag det kan uttryckas enklast som en bas för vårt förhållningssätt mot varandra och omvärlden. En högre insikt om vilka vi är, vårt ursprung, våra syften och kanske viktigast - Allt är en enhet. Tro det eller ej, men det finns en potential till att vår värld skulle kunna vara ett paradis och huruvida det är så eller ej beror på vår grad av medvetenhet.

Och kom ihåg att du inte kan forcera fram någon sorts "andlighet" genom att ändra i det yttre. All förändring kommer inifrån och det betyder inte att allt det yttre följer på det. Själv har jag förändrats mycket under senare år men i utåt sett hänger en hel del med - jag är fortfarande full av humor, lekfull så t.o.m. småbarn ibland tycker jag för busig (inte innebär andlighet allvarlighet), jag dricker alkohol, äter kött (dock mindre och mindre), är noga med hälsa, vårdar mitt yttre, använder svordomar och är som folk i allmänhet bortsett från att en djupare livssyn allt mer ersätter den tidigare ytliga. 

Det viktiga är förändringen inom mig som jag låter ha sin gilla gång och få den tid som krävs. Skulle jag notera att jag inte lever efter raderna ovan konstaterar jag det, accepterar och går vidare i vissheten att allt har sin tid och jag kan inte göra mer än att vara medveten om det - Det är så inre förändring sker som orsakar genklang i det yttre.