lördag 3 mars 2012

Livet är din dröm och du skapar den

De liv vi har vi själva önskat och vi är ständigt medkonstruktörer. Ett sådant påstående väcker allt som oftast protester för vem skulle t.ex. vilja önska sin egen olycka. Ett sådant utlåtande tyder på förväntningen att vi är födda till ett liv där det enbart förväntas att vi ska ha det bra och är det inte det så är det något som gått på tok. Det leder till negativitet och fördömande, fördömande av medmänniskor, livet och Gud. "Någon måste ju vara ansvarig" och ibland ges skulden till en själv. All negativ reaktion bygger på en missuppfattning. Du är en del av en värld som är skapad för att du ska bli hel och uppnå något som du själv önskat och den skapelse du ser är endast en illusion. Jag är medveten om att det låter besynnerligt och så förblir det så länge som man tror man är sin kropp och det vi ser och känner är allt, vilket är egots drift att vi ska tro. Det klassiska ytliga synsättet som håller kvar en i ett kretslopp av omedvetenhet. För att luckra upp den stenhårda ytan krävs en acceptans om att vi är mer än en individ av kött och blod och att vi är här av ett högre syfte. 

Många gånger har jag funderat på hur någon skulle kunna bli övertygad om detta via ord. Jag tror inte det låter sig göras utan det är därför det vi pratar om en andlig utveckling. Det är denna existentiella utveckling som skapar en högre medvetandegrad och successivt öppnar oss för den egentliga verkligheten. Det är en personlig upplevelse och det sker när det finns en själslig mognad, när det är rätt tid. Alla genomgår detta ständigt men på olika nivåer.

Så vi skapar själva våra liv men hur är det möjligt? Hur kan vi nå alla dessa olika delmål, möta vissa unika människor, komma till särskilda platser om vi inte vet att det är meningen? Svaret är naturligtvis inte något som låter sig formuleras i några enkla meningar, inte ens en bok skulle kunna göra sanningen rättvisa. Men jag ska göra ett försök att mycket översiktligt. Den värld vi ser är något som vi själva konstruerar utifrån en medvetandenivå där vi förväntar oss att se världen på ett visst sätt och därmed skapar en illusion, som vi sedan tror är sann. Samma princip som för en dröm vi har på natten. Vi har möjlighet att göra våra val i livet och ständigt omstruktureras vår verklighet efter de val vi gör. Vi är ju här för att lära, förändra, få erfarenheter, blir mer medvetna och uppnå det vi önskar. Därför blir bilden vi kallar verklighet hela tiden påverkad att våra tankar och handlingar. Jag tror inte det går att fortsätta resonemanget utan att förtydliga vad som avses med "bilden".

När jag såg filmen Matrix för ett antal år sedan slog det mig att upphovsmakarna måste vara bekanta med en högre existentiell livssyn. Den livssyn som berättar om att det finns inget som egentligen är verkligt och inget av det vi tror händer egentligen sker. Jo, det gör det förvisso, men enbart i medvetandet. Allt det vi tror vi ser utanför oss finns enbart inom oss. Trädet utanför fönstret existerar enbart som en tankekonstruktion i ditt medvetande. I filmen Matrix placeras filmkaraktärerna i ett tillstånd som gör att de kan uppleva en annan värld, ungefär som de deltog i ett datorprogram. I det datorprogrammet tycks det vara få som hade någon medvetenhet om vad som egentligen försiggår med undantag av ett antal individer. Ungefär så är det vi kallar livet hur absurt det kan låta för vissa. Det går ju att ta på trädet, känna lukten av blommorna, alltså är det verkligt. Ja, men så uppfattar vi också drömmens innehåll och det anser vi bara vara en dröm. I drömmen lever vi vårt liv där och det är sällsynt man har någon medvetenhet om något annat. Exakt så är det i det vi tror är det verklig livet - det är bara en intensivare dröm men den något större medvetenhet. Att "gå ur" denna dröm vi tror är verklig är det vi kallar att dö men det innebär en oändligt mycket högre medvetenhet än den vi erfar när vi "lever". De som haft nära-döden-upplevelser är de som fått stifta lite närmare bekantskap med detta. När deras kroppar höll på att dö lämnade de kropparna för att påbörja återfärden till ursprungsnivån och successivt återfår de en högre medvetenhet om allt och identifikationen med kroppen minskar i regel omgående. Det som dör lämnar denna medvetandenivå, integreringen upphör gradvis för att till sist var helt vaken, om man så vill. Men om det vi tror är det verkliga livet enbart pågår i medvetandet, hur kan vi då uppleva samma sak som andra? Vi är alla en enhet och vi delar också medvetande med varandra, det som kallas Det kollektiva undermedvetna (se CG Jung). De individuella medvetandena blir en del av ett större kollektivt. På så vis blir vi själva konstruktörer på personnivå liksom på ett kollektiv nivå. 

Vi delar allt och det inbegriper allt annat vi ser i vår omvärld. Det är så lagen om karma kan börja bli begriplig. Vi hänger samman och det helt oberoende av tid och rum. Man kan se allt som en energi som rör sig tidlöst utan begränsningar och vi är alla en del av denna energi som även har ett medvetande där allas våra enskilda medvetandestrukturer ingår. Allt har samma Källa och allt är en del av denna Källa, som man kan kalla Gud. Således är vi inte åtskilda från det man kan kalla Gud utan är en del av detta större medvetande, eller vad det nu bäst kan benämnas. Det är inte en avlägsen gud som styr våra liv utan det gör vi själva som en del av denne. Således är allt gudomligt och allt annat förenat med dig. Jag hörde, eller läste, några ord av Eckhart Tolle en gång som belyste detta på ett tänkvärt sätt. Hans ord löd något i stil med: "du har samma relation till fågeln i trädet som du har till ditt barn, men relationen till ditt barn är bara lite mer intensiv". Idag förstår jag på djupet av mig själv vad han menar och då syftar jag på den förnuftsmässiga såväl som den känslomässiga delen.

Så när du stångas med dina vardagliga bekymmer ska du veta att det alltid finns ett underliggande syfte med det du möter. Undantagslöst! Du befinner dig i en perfekt medvetande-konstruktion som är flexibel och den anpassar sig efter förhållanden med en minutiös precision. Det är en organisation som vida överträffar mänskligt förstånd och det hanteras på många nivåer. Därför finns det alltid ett syfte med våra liv, en djupare mening, det finns ingen slump utan allt är en del av något som skulle kunna kallas en film där vi alla är aktörer. Det skulle kunna vara ett fantasifullt påstående men denna teori är lika gammal som människan och det finns beskrivet i religioner, mystiska inriktningar och en mängd existentiella verk. Sök själv information så ska du se. Verkligheten är en illusion och då kan det också bli mer begripligt att det "tillåts" att det sker så fruktansvärda saker som det gör. Det händer ju egentligen inte utan det är en skapelse som betingar de erfarenheter vi bäst behöver. 

Vår värld är tuff, tuffare än vad de flesta inser då vi är så vana vid att matas med allsköns otrevligheter. Det beror på att mänskligheten är ung och den staplar fram på ostadig ben och har inte lärt sig mer ännu. Människan är inte en otillräcklig varelse utan hon har bara inte kommit längre än så här. Vi har det vi bäst behöver. Som jag tidigare varit inne på råder det olika utvecklingsgrad på oss som befinner oss här. Det är naturligt att inte alla går i samma klass samtidigt för vem skulle då lära de andra? Om hur skulle vi kunna hantera vår värld om vi inte hade olika kunskaper och då syftar jag inte på att en är rörmokare och annan banktjänsteman utan har en djupare kunskap om hur det är att vara människa i åtanke.

För att återgå till den krassa vardagen så är det nog svårt att tänka sig att det är en sorts dröm, om man är lite pragmatisk. Det behöver man inte tro på men det underlättar avsevärt om man ger möjligheten att livet har en djupare mening en chans. Som jag flera gånger skrivit så jäklas inte livet i onödan. Det är bara olika sätt att nå fram till oss och omständigheterna kan bli riktigt tuffa ibland. Misströsta inte, oroa dig inte för det händer för din (och andras) skull och bereder möjlighet att göra något gott utav det. Det bästa rådet jag skulle vilja ge är att lyfta sig över själva skeendet och försöka förstå vad det är som händer. I vissa skeden kan det kännas fruktlöst då man drabbats av det som känns som en katastrof och initialt tar känslorna helt över. Låt saker och ting ha sin gång då och försök samla dig och ha tillit till livet hur obegripligt det tycks vara. Kom ihåg att det finns en stor medvetenhet bakom dig och du står aldrig ensam! Tänk bortom händelser och känslor så skapar du en öppenhet för vad budskapet kan vara. Ofta upprepas de händelser vi möter på olika sätt för att nå fram till oss. Ju större motstånd vi bjuder livet eller ju svårare vi har att förstå det livet vill påkalla vår uppmärksamhet på, desto mer påtagligt kan betingelserna bli. Dock ska man inte ge upp hoppet för till största del sker vårt agerande, våra reflektionerna obemärkt i det undermedvetna så visst sker en utveckling bortom vår tillgängliga medvetenhet. Det säger sig själv då de flesta lever sina liv som de ska, tillgodogör sig det som är tänkt, men en större medvetenhet påskyndar förloppet för den enskilde och för kollektivet. En högre medvetenhet är en förutsättning för en långtgående utveckling.

Så rundar jag av med några ord om den Gudsföreställning som råder, inom Kristendomen men även Islam, Judendomen med flera. Om Gud skapade världen så som vi varseblir den, hur skulle Gud då kunna vara kärleksfull? Ditt liv hänger på en skör tråd i Guds hand och han skulle vara redo att klippa av den när som helst. Och även om den stunden väntar så är slutet ändå säkert. Liv som är fulla med umbäranden och nöd. Dom vi älskar slits plötsligt bort från oss och kvar finns vår sorg och förtvivlan. Hur skulle en välvillig skapare skulle kunna vilja detta? Självklart skulle man kunna påstå att det inte alls finns en Gud till grund för allt och våra liv från början till slut på sin höjd har ett självändamål och när döden infinner sig så var det en definitiv punkt. Frågan är om det inte vore ännu värre än tanken på en Gud som skapat en dysfunktionell värld där vi tillåts lida. Vad kan vara mer logiskt än att vi själva ständigt skapar vår liv, ingen är åtskild från någon annan utan vi deltar i samma medvetandeföreställning där illusionen just är att vi är åtskilda, från varandra och dessutom från Gud. En sådan illusion skapar gudsfruktan och vi irrar runt i en tillvaro som till stor del styrs av olika rädslor och allt beror på villfarelse, som vi är övertygade om att den är sann. Det finns ingen gud som önskar att vi ska lida, ingen gud som orsakar elände, ingen gud som straffar oss för att vi är på ett särskilt sätt, ingen gud som har åsikter överhuvudtaget om vad vi gör annat än att vi ska finna oss själva och förstå våra roller i det vi själva skapar. Gud gav oss sin skapelse och vi lever i den och ser den utifrån den illusion vi tror är sann. När vi gradvis uppnår ett högre (andligt) medvetande kommer vi också successivt förstå och se djupet och därmed avslöja illusionen. Det är människan uppgift och det är enbart i förening med varandra det är möjligt och denna förening har alltid funnits där men vi har inte förstått den ännu.