måndag 24 oktober 2011

Att släppa ilska

När man blir förbannad på någon kanske vi vill ge igen på någon vi anser behandlat oss illa och ibland kan det uttrycket för detta innebära ett fysiskt eller verbalt angrepp. Denna fientlighet, negativa energi kan också laddas ur genom att släppa loss på något som symboliserar den tänkta
motståndaren, så skaffa en boxboll ;-). Ett lugnare och effektivt sätt är att skriva ett brev där man får utlopp för all den aggressivitet, harm och bitterhet får utlopp, men låt bli att skicka det! Enbart att formulera brevet på papper kan vara nog för att släppa ut den psykiska spänningen eller den negativa energin.

torsdag 20 oktober 2011

Egot I

Det här blir inledningen på en serie inlägg som behandlar ett område. Syftet är inte att förse läsarna med ny information eller nya föreställningar utan att bidra med ögonöppnare och förhoppningsvis en medvetandeförändring. Antingen sker det eller så kan texten uppfattas som meningslös. Det kan bara ske något för dom som är redo, som i vilken andlig utveckling som helst. Det handlar således inte bara om att överge stela, inlärda mentala strukturer som begränsar ens livsåskådning och skapar fångar i den egna personligheten, utan också om en mognad som vuxit fram som skapar en beredskap för en utveckling. I mängder av andlig litteratur, framför allt sedan långt tillbaka i tiden, berättas det i religioner och andliga traditioner om en allmän dysfunktion i människans medvetande. Insikten om denna dysfunktion, som egentligen är ett "normalt" sinnestillstånd hos de flesta människor, går under flera benämningar: i hinduismen kallas den för maya, illusionens slöja, i buddhismen dukkha, vilket kan översättas med lidande, otillfredsställelse eller olycka. Den kristna läran talar om människans kollektiva tillstånd och kallar det för arvssynd. Ordet synd har blivit misstolkat i kristendomen pga. felöversättning. Det Nya testamentet skrev ursprungligen på forngrekiska, och gör man en bokstavlig översättning betyder då synd att misslyckas eller missa sitt mål. Således betyder synd att förfela syftet med den mänskliga tillvaron.

Nyfödda är ömtåliga och bräckliga varelser och de utstrålar en oskuldsfullhet som närmast är att betrakta som en skönhet, som påverkar till och med de mest okänsliga. De små barnen är ännu inte fast förankrade i den materiella världen och den inre äktheten lyser genom. Identifieringen med formens värld, den materiella, ytliga världen kommer så sakteliga tar över och skapar en del av medvetandet som ofta benämnes Egot. Man behöver inte fördjupa sig länge i andlig litteratur förrän man stöter på begreppet. Kanske inte just med den beteckningen men beskrivningen av dess funktion, uppkomst och karaktär är ungefär den samma. Den kanske störste andliga läraren i vår tid, Eckhart Tolle, ägnar den absoluta huvuddelen av sina ord till att beskriva egot och vad som döljer sig bakom dess influens. En annan stor andlig lärare, Paul Brunton, ägnar nästan hela sin lära och flera böcker åt vägar att nå fram till det sanna Jaget bortom Egot.

Det finns mängder med andra visa personer som beskriver det samma. Det mycket omfattande verket En kurs i mirakler, uppehåller en mycket stor del texten och övningar kring Egot och hur vi ska kunna släppa greppet om det för att se världen för vad den egentligen är. Egot förvanskar vår världsbild och vår känsla i Varandet. Den som genomskådat egot och nått sitt sanna Jag brukar benämnas Upplyst. Det är alltså ett tillstånd då världen ses med ögon som inte fördunklas av egot och en känsla av Etthet uppstår och den upplyste genomsyras av lycka och harmoni. Eckhart Tolle är en av de få människorna i vår värld som nått dit och just därför är det intressant att ta del av hans ord.

Mänskligheten har lyckats åstadkomma fantastiska saker inom konst, litteratur, musik, arkitektur och under det senaste århundradet har radikala förändringar gjorts efter framsteg inom vetenskapen. Otvivelaktligen är det mänskliga sinnet mycket intelligent och samtidigt influerat av galenskap. Under 1900-talet har de tekniska framstegen förstärkt den dysfunktion som så djupt präglar människan och dess inverkan har aldrig varit större på oss själva, andra livsformer och på jorden i sin helhet. Låter det som en överdrivet dramatisk beskrivning av människan och kanske till och med orättvist? Titta då på nyheterna och kasta en blick tillbaka på 1900-talet. Vilket sällan skådad grymhet, makthunger, girighet, rädsla denna kollektiva dysfunktion gett upphov till. Förvisso inget nytt i historien men det har accelererat och intensifierats. Människor åsamkar varandra mer lidande än alla naturkatastrofer tillsammans och är det inte galenskap?

Vi lever så starkt präglade av egot att vi inte känner eller förstår vad skillnaden skulle innebära. Det är dock mycket enkelt att identifiera egot - om du blir arg, orolig eller på annat sätt drabbas av negativa känslor så rikta uppmärksamheten inåt och observera tankarna med tillhörande känslor så har du identifierat egot. I samma ögonblick som du observerar blir du medveten och medvetandeförhöjningen minskar egots grepp om dig. Egot överlever inte i medvetandets ljus. Titta tillbaka på något tillfälle då du varit arg och som förblindad har du skadat andra med handlingar och ord. Det är egot som härskat och fördunklat den du är bortom dess yta. Egot existerar i en omedvetenhet och tar kontroll över våra liv. Även inom psykologin och olika terapeutiska behandlingsmetoder fokuserar man på att skapa medvetenhet och tydliggöra beteenden som antingen förstärker eller förminskar egots inverkan, men man använder inte beteckningen ego och ser mer till beteenden än företeelser. 

Vi lever i en tid då egot kanske är starkare inom kollektivet än vad det någon gång varit tidigare. Aldrig har väl materialismen härskat så tungt och aldrig har vi varit så långt från de vi egentligen är. Det är inte underligt att den psykiska ohälsan ökar och att flera söker svar och söker sig till andlighet. Det skrattas åt att det skulle finns något bortom det förhärskande ytliga förhållnings-sättet, en mening och en djupare tillvaro förnekas och betraktas som humbug och destruktiviteten fortsätter skapa sår i människor och natur. Och det beror på en djup omedvetenhet som förstärkts i dessa oföränderliga och starka tankestrukturer som befäster en mekanistisk värld där man inte förstår hur allt hänger samman. Det här låter ju dystert men det finns ljus och hopp. I gamla skrifter, i öst och väst har det skrivits om en tid skulle komma då en stor förändring skulle ske, en förändring där det gamla skulle överges till förmån för något nytt. Det låter verkligen som något hämtat från New Age-kulturen, men faktum är att mycket respekterade personer uttrycker just detta, bl.a. Eckhart Tolle. Egots struktur kommer ge vika kollektivt och det bereds plats för något nytt som också är en förutsättning för vår överlevnad. Vi ser det från första parkett - bankvärlden, som baseras på egots egenskaper håller på att vackla och vi kommer få se banker gå under, företag, men också stater och andra samhällsstrukturer som bygger på egots fördunklande inverkan. På sikt kommer västvärldens dominans förskjutas österut, och det har vi redan kunnat skönja.

Jag är inte alls någon förespråkare för att religioner sitter inne med frälsande sanningar, men vänder mig gärna till religiösa texter då de uttrycker något som tyder på insiktsfulla formuleringar, som ibland behövts tolkas av klarsynta personer. Eckhart Tolle om Jesus bergspredikan, där Jesus gör en förutsägelse som få har förstått:

"Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet"

"De ödmjuka är de som saknar ego. Det är de som vaknat och inser att de till sin natur är medvetenhet och ser detta i alla andra, i alla livsformer. De lever i ett tillstånd där de känner sin enhet med helheten."
Som avslutning på denna första del kan jag nämna att Mayakalendern avslutas så att säga 2012. Det förekommer tolkningar såsom att jorden skulle gå under och allt då ta slut. Helt fel, det markerar endast slutet på en cykel i människans medvetandeevolution och början på en ny - början på slutet för egot och därmed skapas förutsättningarna för något betydligt friskare och behagligare. Om Mayakalendern återkommer till i ett annat inlägg. För vissa verkar det som om jag är ute och vandrar i tassemarkerna, men betänk då att vi lever i en tid då det råder stor omedvetenhet om vårt existentiella plan och minsta lilla skrapning på ytan väcker protester. Och vi ska inte förakta gamla tiders kulturer för ofta har de mer att säga oss än vad de flesta tror.

torsdag 13 oktober 2011

Omgivningen och en existentiell utveckling


En andlig utveckling, eller en existentiell, som jag ofta föredrar att benämna det, är ett uttryck för livets sanna natur. Det är först då livet börjar framträda i sin verkliga struktur, man börjar förstå sin roll i en större helhet och det börjar spira en ödmjukhet inför livet som sådant. Det leder till kunskap som man inte ens reflekterat över tidigare och nya vägar blir synliga. Det har skrivits nästan ett oändligt antal böcker om andlighet och andlig utveckling. Det är svårt att sammanfatta vad det innebär i korta ordalag, men för egen del har det inneburit en ökad medvetenhet och en helt ny syn på livet. Förr var min betraktelse av livet precis lika ytlig som någon annans och mina tolkningar av livet var så begränsade. Det låter klyschigt men faktum är att ju mer jag lärt mig desto mer förstår jag hur lite jag egentligen vet. Livet är så komplext och fyllt med syften och meningar som aldrig förstås eller blottläggs för någon. Det mänskliga medvetandet är anpassat till det fysiska livet och vilket otroligt famlande i mörkret det är!

En andlig utveckling är en ökat förståelse för livet, medmänniskor och den roll man själv innehar. Vi stiger upp på morgonen och lever våra liv med allt vad det innebär och de flesta gör inga djupare reflektioner över det som händer. Men det finns dom som stannar upp och undrar vad det är som sker. Så snart som en aspekt förflyttas från ytan och man börjar söka bortom denna kan en andlig utvecklingsprocess starta. En öppenhet bortom tankar och känslor blir en grogrund för någonting annat. Mig veterligen inträffar det enbart när vi tvingas till att fundera och drivkraften är svårigheter vi ställs inför. Lidandet är egentligen en stor möjlighet till kunskap och förändring. Det är då vi är förändringsbenägna och beredda att överge gamla föreställningar som inte visade sig vara gångbara när vi ville förstå det vi ställs inför. Se själv på hur folk i din närhet reagerar på livet - Ofta går de helt upp i sina känslor utan att ifrågasätta det och det uppstår allsköns negativitet som drabbar dom själva och andra. Det är här som de skulle ta ett kliv tillbaka och se mer objektivt på föreställningen, försöka förstå på ett nytt sätt, försöka urskilja vad som egentligen ville sägas med situationen, kanske urskilja ett mönster som alltid är lättare att identifiera om det upprepas, men framför allt utgå ifrån att det som händer har ett syfte, hur svårt det än kan vara att begripa. Upprepas det här om och om igen under svår
press så är det oundvikligt att man inte börjar glänta under ytan och nya tankesätt börjar uppstå. 

Som jag varit inne på tidigare i andra inlägg i denna blogg, bl.a. En ökenvandring - En andlig utveckling, kräver en långtgående transformering av ens existentiella natur, vilket leder till en ökat medvetenhet i flera dimensioner, en lång period av prövningar. Dessa prövningars utformning är individuella men den konstanta pressen kan pågå under flera år utan uppehåll för annat än smärre andningspauser för att det överhuvudtaget ska vara möjligt att mäkta med, men även för att smälta upplevelser och skapa utrymme för tolkning av dess innebörd. Det är inte bara en tankeprocess utan det sker en hel del som aldrig uppfattas och förändringen kanske också är fysisk. Hur som helst kännetecknas en andlig utveckling av stunder i stillhet och kontemplation, vilket livet passande arrangerar till en. Utöver det är det starkt känslomässigt och energikrävande. Isoleringen är en förutsättning för att du själv ska finna svaren, dina sanningar och lyfta fram visdomen inom dig själv. 

Det jag nu skrivit om ovan ställer sig många helt främmande inför och förstår inte alls vad det handlar om. Det är inte frågan om intelligens eller om att vara dålig eller bra. En andlig utveckling innebär att ens referenspunkter förflyttas utåt, uppåt, inåt, ja i alla riktningar. Det är en medvetandeförändring till stor del och inte så mycket fakta. Därför kan det var oerhört svårt för någon som aldrig lärt sig tänka bortom ytan att förstå fördjupade resonemang. Det är som att kasta ut blomsterfrön på en asfalterad parkeringsplats. Där finns ingen grogrund och inga blommor kan växa. Det är enbart livets utmaningar som kan bryta upp asfalten och blotta den underliggande jorden.

Fortfarande befinner jag mig i en ödslig vandring, alltid under press, stundtals nästan övermäktigt, men jag försöker hela tiden förstå, förstå för att inte fastna i en tankespiral av tankar som enbart skapar motvilja och därmed motstånd för då stannar jag upp. Det finns ingen i min närhet jag kan diskutera eller utbyta tankar med, då de är mer eller mindre ointresserade och det finns föga förståelse. Jag förebrår inte alls dom, för det är så det ska vara för min del och de har sina liv som fyller dess tänkta funktion för deras del. Avsikten med min torftighet och brist på samtalspartners är just att jag ska söka i mig själv, i mitt inre och mer eller mindre medvetet lyfter man så sakteliga. Därför ser betingelserna ut som dom gör och människor i min närhet har inget intresse av det existentiella och inget att tillföra. Men de kan vara fina människor för det. Många människor vill verkligen inte utvecklas andligen, de vill inte förändras och de vänder sig mot förändringar. De har en bild av hur de vill att saker och ting ska vara, inklusive dom själva, andra och deras världsbild. Därför möter man motstånd från dom och de uttrycker sina skäl fast egentligen rör det något helt annat som är förankrat undermedvetet. Det har hänt att jag lånat ut en välskriven bok av existentiell natur, som jag verkligen blivit fascinerad av. Jag har största förståelse för att smaken är delad (men egentligen handlar det om beredskap för andlig mognad) men det jag fått höra efter personen läst endast ett par sidor är det den var ointressant och personen ursäktar sig för den inte har tid. Samma person kan avbryta mig då jag försökt utveckla och förklara något i livet med att påstå att det jag pratar om är tråkigt. Eller så möts jag av ett flin som vill signalera att jag fantiserar "vad har du fått det ifrån". Mina ord låter enbart konstiga och de avfärdas.

När en andlig utveckling som process pågår är det naturligt att möta motstånd. Under senare år har jag regelbundet mött det och det har varit fullkomligt omöjligt att nå fram hur jag än försökt, vridit och vänt på det jag önskat framföra. Oavsett vad jag framfört av andlig natur har jag sågats vid fotknölarna och motparten har starkt vidhållit vid sin ytliga, svartvita verklighetsbild. Mycket frustrerande till en början, men det gör att man själv betraktar det man uttrycker, utvecklar det, förfinar och förstärker det. Motståndet är således nyttigt och ibland skadar det nog inte för många att tillse att de står med båda fötterna på jorden. Det finns många exempel på människor som söker en andlig utveckling men det yttrar sig i flummigheter och förvirrade tankegångar. Dessutom är motståndet en utmärkt väg till att själv bli mer medveten.

Ofta undrar jag hur en människa som borde känna mig mycket väl kan avfärda allt jag säger när vi diskuterar livets outgrundligheter och på så vis borde jag ju framstå som en oansvarig virrpanna. När det råder karmiska band, ingrodda vanor att avfärda någon annan i olika grumliga syften, kan det kännas så naturligt att ingen reflektion görs att någon kränks. Inte så tydligt utan snarare indirekt och det är ett maktmedel. En medvetenhet om detta gör att påverkan minimeras. Men det händer då och då att jag stöter på människor som på ett eller annat sätt har öppnat sig för en djupare livsåskådning. Det kan leda till mycket stimulerande samtal, men det som framför allt är roligt är då jag kunnat hjälpa andra. Eller att jag själv fått något nytt till mig. Ofta har jag blivit förvånad över att jag kunnat berätta och förklara något som jag inte visste fanns inom mig. Det är som jag läste någonstans: "Du vet inte vad du fått förrän du ger bort det". Det är resultatet av en andlig utveckling, en visdom som har sitt ursprung i ens egen strävan att förstå då livet kallat på ens uppmärksamhet. Det har hänt att människor kramat om mig och tackat för det jag berättat, en del får tårar i ögonen, en kvinna sa till mig att hon rös i hela kroppen under vårt samtal och detta beror på att jag tangerat något de redan hade inom sig och lyftes upp till medvetenhet. När jag pratat om samma sak med en mer ytligt förankrad person har denna helst velat gå sin väg och undrat vad jag pratar för dumheter. Då och då har jag fått höra från människor att de gärna vill ha mer kontakt med mig eller vill träffa mig igen för att diskutera mer. Alltid har det rört livet, oss människor och det på ett djupare plan som plötsligt kan skapa en begriplig struktur som därmed ger tröst, trygghet och kanske framför allt en motivation att klara av påfrestningar och kanske lätta på gamla spänningar och känslor som blottlades under samtalet. Jag hoppas det inte låter som jag glorifiera mig själv för det är inte avsikten. Nej då, då jag pratar med någon som är mottaglig rör det sig ofta om syre tillförts till den eld som redan var tänd, glöden blossade upp, och de kände igen något de i grunden redan visste. Självklart har även jag utbyte av sådana här samtal som kan skapa enormt mycket energi och tillförsikt. Alla som utvecklas andligen kommer förr eller senare befinna sig i situationer där de fungerar som lärare för andra, inspiratörer eller på annat sätt dela med sig. Även jag möter mina.

Det jag ville belysa med detta inlägg är att intresse och mottaglighet för andliga frågeställningar är mycket skiftande. Så ska det vara och annat vore orimligt. De flesta som börjat "röra på sig" känner igen det jag framför i texten ovan. Vi har kommit olika långt, andra har liv där existentiella frågeställningar inte hör hemma just nu, men faktum är att vi tillsammans hjälper varandra.

onsdag 5 oktober 2011

Visst finns Djävulen!


Satan, Djävulen är ständigt närvarande och prövar oss ständigt. Djävulen är den kraft som försöker hålla medvetandet bundet vid lägre materiella former. Djävulen, denna kraft har en väsentlig funktion. Den ger oss motstånd som vi behöver för att finna styrka i oss själva. Utan denna kamp skulle vi aldrig kunna utvecklas. Vi prövas, inte en gång utan många gånger. Kampen fortsätter i olika former från olika medvetandeplan. Ju mer vi upplevt desto kan vi förstå de krafter som verkar i våra liv. När vi förstår dom kan vi medvetet ta ställning till dom och försöka skapa förståelse och därmed kontroll.

I Bibeln står det att Jesus blev prövad av Satan. Nu är jag varken Bibeltolkare eller expert på den men i Kristendomen pratar man om Djävulen som en fallen ängel - Lucifer - Djävulen, en motståndare till Gud och så vidare. Vem uppfann Djävulen och vad menade man från början? En hel del av det som står i Bibeln är inte tänkt att läsas bokstavligen och förmodligen har Satan varit en metamorfos för de prövningar människan kan utsättas för och egenskaper och beteenden människan kan uppvisa i sin omedvetenhet.

Se livet som en skolning i hur det är att vara människa, utan krusiduller eller förskönande inslag, så inser var och en att det måste finnas mörka sidor för att förstå de ljusa. Ett mynt har alltid två sidor och dualitet genomsyrar det mesta i vår värld oavsett om det är fysiskt eller en företeelse.
Djävulen finns, men det är inte en person utan ett inslag i syfte att forma oss som människor. Det existerar således ingen kamp mellan Gud och någon sorts ondskefullt väsen, som på något sätt skulle kunna hota Guds position. Det som är Djävulen är en berättigad komponent i våra liv, som i slutänden värdesätts som bidragande till slutmålet - vår helhet.