Gamla, visa själar föds ofta bland yngre själar för att skapa balans men också för att utveckla tålamod och insikt om varandras skillnader. Äldre respektive yngre själ är relaterat till tiden den ägnat åt att återfödas under olika betingelser i den fysiska tillvaron. Här i ligger en potential för personlig utveckling men även en existentiell dito. Vi bör inse att vi har nått olika långt i vår utveckling och det är naturligt om vi inte når fram till varandra i existentiella frågeställningar. Som i alla sammanhang leder erfarenhet till större mognad och kunskap. Det är självklart att läraren som undervisar i matematik i en lågstadieklass har högre kunskap i matte och till en början möter okunskap bland sina elever. Det accepterar läraren såväl som eleven. Men det är inte lika självklart i vardagen där det inte går att utläsa visdom utifrån ålder eller roller. Ofta föds äldre, erfarna själar som barn till yngre själar för varandras utveckling. De äldre och de yngre själarna möter också varandra livet genom på olika skådeplatser - familjer, skolor, arbetsplatser och så vidare. Det femåriga barnbarnet kan hysa en mycket högt utvecklad själ vars visdom vida överstiger den 70 åriga farfadern men i en ytlig värld är det få som ens tänker tanken.
Det är inte givet att det är enbart den äldre själen som undervisar den yngre. En väsentlig del är den tålamodsträning som uppstår när den äldre inte kan göra sig hörd hos den yngre på grund av skillnaderna i medvetandeutveckling och visdom. Den äldre kan till exempel vara i en biologiskt yngre ålder och av tradition anses äldre personer vara mer förstående. Så kan det nog vara inom världsliga områden när den äldre själen befinner sig i barndomen men ingalunda när det rör visdom och med visdom avser jag kunskap rörande existentiella fält.
Det kan vara oerhört frustrerande att inte nå fram, i synnerhet om det handlar om något som båda parter är beroende av den andres förståelse. Den yngre själen förstår inte den äldres resonemang och inser inte att den saknar redskap, det vill säga kunskap för att ta till sig den äldre själens ord. Den äldre kanske saknar tålamod med den yngres oförmåga att ta sig till existentiell, högre kunskap och därmed inte aktivt tänker på att det råder utvecklingsskillnader som är helt naturliga.
I vår kultur och religiösa traditioner saknas som bekant vedertagen och accepterad kunskap om själens vandring i liv efter liv för att förvärva nya erfarenheter, praktiska sådana i den fysiska tillvaron. Därmed lyser ödmjukheten med sin frånvaro. Dels från de yngre själarnas nivå men ibland även från de äldre själarnas sida. Vi inser inte att vi har kommit olika långt och ibland uppstår meningsskiljaktigheter just på grund av detta. Inte blir matteläraren förbannad på sina elever då de inte begriper bråktal då de ännu inte hunnit lära sig begreppet och inte är eleverna arga på läraren som introducerar något de inte lärt sig. Rollerna är självklara och alla införstådd att det rör undervisning och allt är som det ska. Principen råder generellt, överallt, på flera plan i våra liv men vi vet inte att livet är en enda lång skola och vi är varandras lärare. Den världsliga delen, det yttre skeendet är i förlängningen oviktigt eftersom det enbart är redskap för att nå fram till vårt inre. En ödmjukhet inför varandras skillnader och en visshet om att vi har olika erfarenheter och har kommit olika långt hade skapat betydligt mer samförstånd och tålamod.
