söndag 29 augusti 2010

Kungen och hans rådgivare

Här följer en gammal känd berättelse om mening i livet.
Det var en gång en kung som hade en mycket vis rådgivare. De stod varandra mycket nära och umgicks dagligen. Kungen var nästan alltid nöjd med sin rådgivare men det fanns tillfällen då han blev lite irriterad på honom. Rådgivaren hade nämligen för vana att i tid och otid, och vad det än gällde, säga: ”Det är en Guds mening med allting.” Kungen ansåg nog att det var för mycket religion inblandat, men de två kom så bra överens i övrigt hade han överseende med detta andliga synsätt. En mycket vacker dag beslöt kungen att rida ut i skogen och jaga, så han och hans ständiga följeslagare begav sig ut på jakt. Nu ville det sig inte bättre än att kungen i jaktens hetta råkade skära av sig tummen. Samtidigt som smärtan var hemsk så tänkte kungen också på framtiden, hur han skulle kunna jaga framöver och hur skulle han kunna försvara kungariket om han inte kunde hålla i ett svärd? Mitt uppe i allt detta hörde han rådgivaren: ”Det finns en mening med allt.” Smärtan gjorde att vreden kanske blev lite överdriven men när de kom tillbaka till slottet slängdes rådgivaren direkt att försmäkta i slottets mörkaste och fuktigaste fängelsehåla. 

Tiden gick, såret läkte och kungen lärde sig klara sig bra utan sin avhuggna tumme. En dag kände han åter för att ta en ridtur i skogen så han gav order om att göra en häst redo. Kungen njöt i fulla drag av den vackra dagen i skogen. Men när han var på väg hem blev han överfallen av ett rövarband som övermannade honom och förde honom till deras ledare och överstepräst. När denne förstod vilken upphöjd fånge de hade i sitt våld gjorde han genast förberedelser för att offra kungen till gudinnan, nöjd med sitt offer, skulle visa honom sin ynnest. Men hans belåtenhet vändes till vrede när han närmade sig kungen med offerkniven och såg att kungen saknade en tumme. Skakande av ilska vände han sig till de övriga rövarna och sa: ”Förstår ni inte vad som hade hänt om vi offrat en ofullkomlig människa till gudinnan? Det hade inneburit slutet för oss. Släpp honom omgående.” Det var en djupt fundersam kung som återvände hem till sitt slott. Väl hemkommen gick han omedelbart ned till de djupa fängelsehålorna och fram till rådgivaren och sa: ”Jag förstår nu att det fanns en mening med att jag förlorade min tumme. Det räddade livet på mig idag. Men vad jag inte förstår är vilken mening det har att du sitter här i en fuktig cell.” ”Jo”, sa rådgivaren, ”hade jag inte suttit här hade jag varit tillsammans med dig idag som vanligt och när rövarna inte kunde offra dig hade de tagit mig istället. Gud har en mening med allt!”

Så slutade berättelsen och tänk så mycket ilska, sorg och elände vi kunde bespara oss själva och andra om vi förstod att det vi möter tillför något gott även om vi inte begriper det. Bara att stanna upp och fundera på möjligheten att det är så hjälper.

måndag 23 augusti 2010

Dolda orsaker till sjukdom

Många sjukdomar orsakas av egots/intellektets ständiga motstånd, vilket skapar restriktioner och blockeringar i kroppens energiströmmar.

Lärare i livet

Begränsningar, misslyckanden, förlust, sjukdom eller smärta i någon form är våra största lärare. Det lär oss att släppa falska bilder av oss själva och ytligt egobaserade mål och önskningar. Det skänker oss djup, ödmjukhet och medkänsla.

söndag 22 augusti 2010

Platons Grottliknelse

Föreställ dig en grotta. Längst in i grottan sitter en grupp människor fastkedjade vid händer, fötter och huvud. De kan inte ta sig därifrån och inte ens vrida på huvudet. Utifrån grottans öppning skiner solens strålar in. Människorna som suttit fast här sedan födseln ser endast skuggor av det som händer där ute. Dessa människor känner ingen sorg över detta eftersom de föddes så här, och har lärt sig leva med det. Dessa skuggor på väggen är deras verklighet. Eftersom de inte har sett något annat så är det ju givetvis det som är ”verkligheten”.

En dag kommer då en av dessa människor tänker lite på objekten han ser (skuggorna), han försöker öppna sina sinnen och kommer till sist på att han kanske skulle försöka bryta sig loss. Han lyckas slutligen, han vänder sig om och chockas av solens strålar. Han blir förblindad och kan inte urskilja det han ser. Hans ögon har aldrig varit med om annat än dunkel. Sakta, sakta vänjer sig hans ögon och han skådar världen för första gången.

Ännu en chock ges, han kunde aldrig ana att det fanns en hel värld i tre dimensioner bakom honom. Han förstår knappt det han ser. Fantastiskt, han börjar nu också se färger. Hur kunde han ha missat något så vackert under hela hans liv? Han tar sig ut ur grottan, han kollar på de gröna träden, glittret i sjön och fåglarna i skyn.

Efter dagens stora upplevelser återvänder han till grottan för att berätta det fantastiska han sett. Det gick inte som han trott. Människorna såg honom som galen. Vad talade han om? Hur skulle en grupp människor som hela sitt liv sett på ett visst vis kunna förstå vad han menade? De var fler än honom, det var de som hade rätt, inte han. Det hela slutar med att han dödas av icke förstående.

Denna Platons allegori belyser skillnaden i verklighetsuppfattning eller livsåskådning mellan dom som uppfattar världen med sinnena, det vill säga den synliga världen, och dom som uppfattar världen bortom tid och rum, det som inte mänskliga sinnen kan uppfatta. Denna andra värld är den tidlösa och oföränderliga verklighet som vi bara kan se korta glimtar av i vardagsvärlden. Det uppstår en konflikt som baseras på oförstånd och intolerans och mannen som hävdar att han sett en annan verklighet blir dödad.

Allegorin speglar mycket väl det som var och en kan uppleva som presenterar en verklighetsbild som inte överensstämmer med en gängse dito. Att se bortom skeendet, uppfatta djupare liggande syften, tolka ett livets mönster och utveckla förståelse för en livets mening, är applicerbart på Platons metafor. Den fördjupade livsåskådning som följer med en andlig mognad går inte att förena med den förenklade, svart-vita bild där allt är slumpmässigt och livet är i avsaknad av djupare lärdom och syften. De ser bara det som finns framför fötterna på dom. Det är en tröstlös uppgift att försöka öppna ögonen på en individ som aldrig tränats i att uppfatta livet ur ett djupare perspektiv då denne ihärdigt håller fast vid det den kan uppfatta, som dessutom får stöd av den stora massan – verkligheten är den de har framför ögonen, det vill säga skuggspelet på grottväggen, och en värld utanför grottan är otänkbar. Men man får hysa förståelse för dessa människor som trots allt inte fått lära sig annat och det ligger i mänsklighetens natur att avfärda det okända. Att orientera sig i världen genom färdiga begrepp och föreställningar utan att känna något behov att ifrågasätta, är den enkla vägen som följs då livet inte ställer krav. Den fördunklade världsuppfattningen där verkligheten avklätts till en synnerligen förenklad modell, sprungen ur ett konservativt tänkande som bygger på förutfattade meningar. Det blir en begränsning som skapar en bindning till en ofri och oreflekterad förståelse av vår verklighet. En djupare förståelse av livet, det vill säga andlig mognad eller ett högre medvetandetillstånd, kräver att sådana oreflekterade förståelsevanor överges. Den inbyggda trögheten i människan skapar motstånd och därför drabbas vi också av motstånd (svåra upplevelser) som i sin tur bryter upp och öppnar för insiktsfull förståelse. Förändringen börjar när världen och verkligheten förlorar sin självklarhet och förtrogenhet, när marken under våra fötter försvinner och allt blir till en fråga om dess grund och princip. Det kaos, de svårigheter vi ställs inför tvingar oss att tänka och söka svaren bortom den ytliga verkligheten, som inte erbjuder svar. När vi förstår livets mönster och underliggande syften ser vi helheten och inte bara detaljerna – vi förstår varför vi möter enskilda händelser och i det finns en lärdom – från att ha betraktat världen från marknivå och bara sett till horisonten, lyfter vi och en helikoptersyn ökar synfältet – helheten blir tillgänglig och livet gripbart – vi lämnade grottan och fick se en värld i ljus och färg.

onsdag 4 augusti 2010

Intuition


Alla människor föds med intuition men de flesta lär sig att bortförklara den och ignorera den redan i tidig ålder. Alla har någon gång haft en känsla av att helt enkelt bara ”veta”, en känsla av visshet. Ibland lyssnar vi till denna visshet men för det mesta bryr vi oss inte och det är beklagligt för det är en naturlig förmåga som innebär en ovärderlig hjälp.

Nå, varför ska man bry sig om sin intuition? Jo, därför det är en av de värdefullaste saker man kan göra för sig själv. Det är en exakt vägledare i livet som aldrig har fel. Ett praktiskt och ovärderligt instrument att handskas med livet.

På grund av våra kulturella värderingar premieras det logiska förnuftet och intuitionen förpassas många gånger till ett flumbegrepp, som eventuellt finns, men förmodligen inte. Eller så missförstås det. Ibland hör man någon säga "min magkänsla sa mig ditt eller datt, men sen sa den si eller så". Denna s.k. magkänsla ska inte förväxlas med intuition då det snarast rör sig om intellektuella resonemang.

I vår tid anses det nästan vara en dygd att enbart tro på en rationell världsbild och inte tro på någonting för övrigt. Det görs en differentiering av den yttre verkligheten och den inre. En allvarlig bortträning av själens dimensioner. Värre tycks det bli och förmodligen på grund av ett paradigmskifte är under pågående, men öppenheten tilltar samtidigt. Det blir värre innan det blir bättre. Nåväl, våra inneboende resurser och vårt komplexa medvetande intresserar allt fler och utvecklingen av subtila förmågor vinner allt större terräng. Egentligen tror jag det handlar om att vi återgår till det vi var en gång i tiden, innan de förhärskande materiella värderingarna lärde oss att hålla fast vid en mekanistisk världsbild eller en begränsande religiös inställning, som utestänger oss från våra inneboende egenskaper och förmågor. De sannaste människorna är barnen eftersom de är föds till vår värld utan förutfattade meningar och använder sig av den äkta naturen. De har en spontan inställning till varandet och ser sig själva och omvärlden på det mest äkta viset, innan samhället lär dom annat. Barn uppfostras till att anpassa sig till andra, att följa vissa regler för hur man uppför sig, att undertrycka våra spontana impulser och att agera som det förväntas av en. Tyvärr får de lära sig att förlita sig på yttre auktoriteter för att få svar och anvisningar istället för att se och lyssna inom sig själva.

Hur som helst är vår intuition en inneboende egenskap som bör vårdas och utvecklas. En stark intuition medför att man alltid har ett stöd och blir allt effektivare ju starkare den växer sig. Ju starkare tillit man hyser till intuitionen desto starkare blir den. Ignorerar man den för den en borttynande tillvaro.

En personlig utveckling innebär en väl avvägd balans mellan förnuft och intuition. Sunt förnuft lär vi oss utveckla från barnsben men intuitionen är något vi själva får upptäcka och försöka förstå oss på. Hur känner man igen den? Det kan vara en stark känsla att vilja göra något eller inte göra något, en plötsligt uppdykande tanke eller en känsla som stilla påverkar från det undermedvetna och styr oss i en viss riktning. Det kan också vara en identifikation av tecken från livet, att förstå det som förs in i ens liv för att hjälpa oss till rätta.

Det analytiska intellektet sönderdelar saker och ting för att granska och komma underfund med dom, bit för bit. Intuitionen utgår ifrån helheten, vilket kanske förklarar att dess ingivelser ofta är svåra för intellektet att acceptera och förstå.

Intuition är sanning hämtad inifrån en själv, antingen den handlar om praktiska eller andliga ting, medan intellektet pressar fram sina slutsatser ur de fakta som tillhandahålls utifrån.
- Paul Brunton -

Det finns förespråkare för att utöva österländska meditationstekniker och yoga för att stärka intuitionen. Det inverkar positivt eftersom det stillar sinnet och öppnar upp bortom det logiska tänkandet. Jag är själv utövare av dylika tekniker, men skälet är inte för att förbättra intuitionen även om det är en välkommen bieffekt. Jag har föredragit att aktivt träna mig i att uppfatta intuitionen och stärka min tilltro till intuitionen oavsett vad den för i min väg. Jag tror man får hjälp av livet om man uttrycker en önskan att förbättra sin intuition och ställs inför diverse lektioner. Uttryck det högt: ”Jag vill utveckla min intuition och söker hjälp!”.

Naturligtvis finns risken att man blandar ihop intuitionen med egna konstruktioner, fantasier och önsketänkande. Den gyllene regeln för intuitionen är att den är plötslig och baseras inte på logik och det är det första känsla som dyker upp. Ibland händer det att tävlande på frågesporter på teve svarar efter det första som dök upp i huvudet. Nästan alltid är det rätt svar och så beklagligt det är när de blandar in sunt förnuft, väljer ett annat svar som verkar mer logiskt och som blir fel. Intuitionen kan leda en i en riktning mot ett mål som intellektet inte begriper och därför avfärdar. Intuitionen är fri från fördomar och förutfattade meningar och verkar enbart för vårt bästa, även om vi inte alltid förstår det.

Den spontana känsla som infinner sig vid den första kontakten med ett ting, en individ, en plats eller en händelse är oftast en tillförlitlig intuition. Men man måste fånga upp den snabbt innan den far iväg.

Intuitionen framkallar också fysiska fenomen i kroppen. Den sägs sitta i magtrakten, därav uttrycket ”magkänslan”. Själv kan jag uppleva en våg av energi som drar genom kroppen kombinerat med en stark aha-känsla eller bara en stark övertygelse. Ibland tycks den tala till som en vag känsla, som knappt är påvisbar, men ändå har kraft att tala till dagsmedvetandet och dirigera.

Anna Bornstein menar i sin bok Intuition – att förena huvud och hjärta – att en välutvecklad intuition framkallas ur tuffa levnadsbetingelser. Tillträdet till djupare kunskap försvåras av yttillvarons hölje men det fås att spricka upp då livsomständigheterna är svåra. Det kan te sig som kaos för vårt oerfarna och naiva dagsmedvetande. Ja, när livet är som svårast skärps sinnena som mest, ungefär som en förberedelse på kamp. Intuitionen blir knivskarp, som om energin omdistribueras till de delar som är i störst behov. Kanske är det ett holistiskt samspel där olika delar samverkar för att göra individen så effektiv som möjligt. Att jämföra med en flyktsituation då adrenalinet flödar, blodtrycket höjs, andhämtningen ökar, musklerna spänns, kroppen förbereder sig för snabb och kraftfull aktivitet.

Ibland försöker intellektet plagiera vårt inre och framkalla egna intuitioner. De är lättare att upptäcka när man grundligt känner sig själv, förhoppningar, rädslor och svagheter. De falska intuitionerna präglas till stor del av vår personliga psykologi och självkännedomen hjälper oss att se igenom den.

Om det man upplever som en intuition är sann eller falsk går att utvärdera genom att sova på saken. I medvetandet kan till exempel en stark känsla för något byggas upp, mer eller mindre medvetet, och man får för sig att det är intuitionen som talar till en. Lägg till en gnutta logik och du tror du står framför ett intuitivt meddelande. Känslorna kan vara starka och man blandar ihop ett önsketänkande med intuitionen. Försök att släppa känslan eller sov på saken och granska situationen igen utan att blanda in förnuft och logik. Lever känslan kvar är det förmodligen intuitionen, lyser den med sin frånvaro var det troligen falskt alarm. Även här spelar självkännedom in eftersom man lärt sig känna igen ens egna känslospel och tankemönster.

Att förlita sig på intuitionen betyder inte att man slutar använda förnuftet. Förnuftet är ett viktigt komplement till intuitionen. Vårt tänkande, vår känsla och praktiska förmåga ska också ha sin utveckling. Om intuitionen alltid bistod oss när vi var i trångmål skulle vi inte behöva anstränga våra andra förmågor. Dessutom är det inte meningen att vi ska stå med facit i livet för då missar vi poängen med att lära oss av livet.

Intuitionen säger oss vad vi ska göra. Förnuftet säger oss hur vi ska gå till väga. Intuitionen pekar ut riktningen och målet. Förnuftet ger oss en karta över hur vi ska ta oss dit.
- Paul Brunton -

Intuitionen talar ofta till oss utan förvarning. Plötsligt får vi ett svar i form av en känsla, kanske en bild eller något annat. Men det går att frammana intuitionen. Om man stillar sina tankar och överlämnar en fråga till sitt inre. Håll uppmärksamheten stilla, försök att inte ha några tankar eller associationer. När sinnet stillas stiger meningen upp till ytan. Till en början ofta inte tydlig, kanske påminner den om en känsla, som man sen försöker tydliggöra för sig själv. Det viktiga är att man lär sig stillhetens svåra konst, att vara inåtvänd, och inte projicerar ut uppmärksamheten. Uppmärksamheten ska vara ofokuserad. Skulle den vara fokuserad och intuitionen växer fram kommer hela ens psykologi att blanda sig. Då utestängs intuitionen. Om uppmärksamheten är fokuserad, bestämmer det på förhand vad man kommer att se.

Intuitionen är ofta inte närvarande så länge vi energiskt söker en lösning eller ett svar. Våra viljeansträningar är nämligen då ofta förbundna med egoistiska motiv. Egoism och visdom är inte förenligt. Det bästa tillvägagångssättet är därför att först anstränga sig och gör allt man kan och sedan överlämna problemet till sitt inre. Talesättet ”du finner när du inte söker” är på sin plats. För att kunna släppa problemet behöver man vara tränad i att vara herre över sina tankar. Annars fortsätter intellektet älta problemet, vilket effektivt dränker intuitionen. Ett första steg är att acceptera ältandet, tryck inte undan det utan acceptera, men inta en observatörsroll och se det på distans. På så vis förminskas dess betydelse och det tynar bort. Meditationen är en väg till att lära sig koncentration där en av de första sakerna man lär sig är att låta tankarna segla bort utan närmare granskning. Grunden i meditation är fokus på någonting och meditera kan vi göra när vi går, målar, tittar ut över havet men också då vi sitter i soffan med koncentration på andningen.

Ibland kan intuitionen mana oss att göra tvärt emot vad vårt intellekt önskar eller leda oss i en riktning som vi inte alls begriper. Det har funnits tillfällen då min intuition försatt mig i besvärande situationer som för att testa mig om jag verkligen klarar av att känna tillit oavsett resultat. En barriär som ska övervinnas och därefter stärks intuitionen än mer. Ja, jag tror på min intuition och jag är helt lugn så länge som jag vet att jag verkligen följer den. Det har hänt att livet önskat föra mig i riktningar som jag aldrig skulle tänkt mig om den intellektuella sidan fått råda. Bland annat har jag företagit resor till andra länder för att min intuition fört mig dit och väl där, eller i efterhand, har jag förstått vad resans egentliga syfte varit. Utan intuitionen vet jag inte hur resorna skulle blivit en realitet. En av resorna anser jag vara bland det viktigaste jag varit med om ur utvecklingssynpunkt, så nog välkomnar jag min intuitiva förmåga.

Intuitionen är en naturlig följeslagare som alla kan utveckla men jag tror det krävs påtryckningar från livet för att uppmärksamma den, utveckla den och lära sig att följa den. Det ytliga tankesättet måste överges till förmån för ett fördjupat närmande till tillvaron. Annars famlar man omkring utan förståelse för de känslor som kommer från djupet eller förhindras följa oväntade vägar, som kan öppna för nya möjligheter. En utvecklad intuition är en förutsättning för att hantera ett mer komplext liv, där det utöver en stor öppenhet krävs inre vägledning. Bejaka din intuition så bereder du tillträde till ett mer berikande liv då du ges möjlighet till en fördjupad resa i vad livet egentligen är.