tisdag 27 juli 2010

En ökenvandring - en andlig utveckling


Den som söker en andlig och existentiell utveckling kommer ofrånkomligen att ställas inför utmaningar och prövningar som ställer krav på en öppenhet, benägenhet till förändring och förmåga att komma till insikt, men kanske mest - mod. En personlig utveckling, oavsett slag, är ofta förknippad med smärta, en smärta som likt elden i smedjans härd bidrar till att mjuka upp för att möjliggöra en bearbetning. En människa i smärta är som mest benägen till förändring eftersom en väg ut ur lidandet söks och de inre dörrarna har tvingats upp. Prövningar tvingar människan att uppmärksamma livet, att formulera frågor och söka svar. Allt eftersom tillväxten tilltar kommer förmågan att se sambanden i tillvaron öka, ett mer djuplodande synsätt utvecklas och det ytliga betraktelsesättet minskar allt mer. Det kostar emellertid och det krävs offer, men belöningen är livslång.

Det står mig klart att människor som valt en väg i livet att vilja arbeta med människor och bidra till med kunskap om livet många gånger ställs inför en mycket svår period i livet men också en utvecklingspotential av hög dignitet. Det påståendet styrks inte minst av alla dessa författare och andra som lär ut inom olika existentiella områden. De som är framgångsrika har nästan alltid prövande perioder i livet bakom sig och för att inte tala om "helt vanliga" människors utsago om hur de stärkts och utvecklats under prövotider. Den här perioden innebär stor torftighet på flera plan och man blir avskuren från det man normalt tar för givet i vardagen. Den individuella variationen är stor och anpassad efter omständigheterna, men den känslomässiga prövningen är likartad – sjukdom, arbetslöshet, skilsmässor, missbruk, svår sorg, ja alla möjliga former av svårigheter överskuggar tillvaron. Vem som helst kan till synes när som helst plötsligt befinna sig i en ensam vandring i livet som kan innebära de svåraste prövningarna ditintills och beteckningen Ökenvandring är väl motiverad. Jämför med Bibelns berättelse om Jesus 40 dagar i öknen där han prövades på olika vis. Bibeln har ett innehåll som till viss del beskriver människan natur, vårt medvetande med möjligheter och begränsningar, vårt varande i livet, och ofta används ett symbolspråk för ett tidlöst tolkande. Missförstå inte, jag använder inte Bibeln som ett rättesnöre i livet. Nej, jag gör just nu en reflektion till Bibeln, en "intressant bok" men det finns all anledning att betrakta den kritiskt, som allt annat som varit föremål bearbetning och förvanskning under tidens lopp.

Det låter kanske som ett skräckscenario där umbäranden och plågor omgärdar en medan man vandrar i ett mörker. Ja, till stor del en sanning men när livet är som svårast har vi också som mest hjälp. Det finns ingen som är övergiven när livsomständigheterna är som hårdast och hjälpen kan komma på olika vis – via oväntade möten, underbara upplevelser, plötsliga och välkomna glädjeämnen men också subtil vägledning från ett esoteriskt plan. De prövande stunderna anpassas efter tillgången på livsenergi och rådande omständigheter. Som i all andlig formgivelse har livet en tendens till att gå upp och ned, ungefär som när man formar en snöboll.

Isoleringen under denna vandring innebär långa stunder av stillhet, stunder i eftertanke och djup begrundan med närhet till sig själv med tankar och känslor. En avmätt avskildhet i livet är en förutsättning för att skapa betingelser som är optimala för utvecklingen. Därmed söker man svaren inifrån och det är på djupet av en själv som visdomen har sin källa. Ett liv där man är omgiven av familj, vänner och kollegor medför en stimuli som paradoxalt nog kan bromsa upp. Långa stunder i tystnad bringar klarhet och kontakten med essensen av sig själv förbättras. Den utveckling som följer på denna tillvaro är energikrävande och i perioder åtgår mycket föda och sömnbehovet kan bli stort. Ensamheten är här lyckligtvis en tillgång då återhämtningen kan ske ostört och i största stillhet. Ett frö ska gro i mager jord på skyddad plats med riklig tillgång till vätska. Sker så gror fröet, blir till en liten planta för att slutligen bli en vacker blomma. Det är bland annat därför ett normalt liv inte hade gått att förena med denna i flera avseenden mycket krävande tillvaro. Det går inte att bryta vandringen i förtid och uthållighet och tålamod prövas till bristningsgränsen. Det kan liknas vid vandringen i öknen där törsten är outhärdlig och det blir värre och värre. För att orka finns dock en och annan mindre oas på vägen som för stunden lindrar. I slutet av öknen väntar grönska och vatten i överflöd och det är en metafor för den visdom man utvecklat och att man åter får tillgång till världsliga förnödenheter och närhet till andra människor.

Vid en andlig utveckling tilltar kontakten med det inre och den blir starkare. Man blir allt mer benägen att lyssna inåt och tillåter högre influenser styra. De större sambanden i livet blir tydliga, en större medvetenhet växer fram och världen ses med nya ögon. Naturligtvis dyker tvivel upp, det är något nytt, oprövat och för att stärka en i dessa stunder kommer bekräftelser på att du förstått, du är på rätt väg. I början av vandringen kommer hjälpen ofta och påtagligt men ju högre utveckling som uppnås, desto ensammare står man, ur ett världsligt perspektiv, vill jag tillägga. Det förväntas man ska rida ut stormen själv med den nya visdom och redskap som man utvecklat och förfogar över.

Men denna resa är inte tom på glädjeämnen. Nej, utöver världsliga sådana kommer känslan av att nå högre höjder av insikt skapa glädje, en lycka av att ha passerat hinder som nu ter sig begripliga och en insikt om vad livet egentligen är, skapar frid och lättnad. Man ser ett livets mönster. En av de bästa stunderna är när den nyförvärvade kunskapen bidrar till att hjälpa andra och belöningen blir en stark känsla av lycka och energi. Det är en av de viktigaste skälen till att vi föds till denna tillvaro.

För att förstå andra måste du förstå dig själv, för att kunna hjälpa dina medmänniskor med framgång ska du ha sett dina sidor, lärt känna dina egenskaper, varit på botten av livet och nästan gett upp. Du hittar och känner ett hus först när du vandrat från källare till vind genom samtliga rum.

I utvecklingen framstår livet allt mer som tillrättalagd, rekvisitan i form av hem, människor, arbete tycks finnas där för att bidra till upplevelserna. Precis så är det och man drar sig till det som krävs för att återspegla den du är och uppmärksamma dig. Man lär sig mer om tankar och känslor, och man lär sig det genom att det avspeglas överallt runt kring en. Den självkännedom som träder fram inger trygghet och styrka och den blir till en grund att förstå andra personer.

Under ökenvandringens första tid uppstår förvirring, känslor av hjälplöshet och nedstämdhet. Vad är det som händer, varför drabbas jag av detta och oron växer i styrka. Man förstår inte alls syftet med de prövningar man möter och tillvaron faller samman. För att skapa något nytt måste det gamla först rivas. Då den existentiella utvecklingen är i sin linda saknas insikten i om vad livet är, varför vi befinner oss i denna fysiska tillvaro och betraktelsesättet är av gammal inlärd vana ytligt. Genomlever vi livet och envisas med att se på ytan uppstår automatiskt prövningar för den som befinner sig i en andlig utveckling. Gång efter annan ställs man inför likartade prövningar till motståndet släpper och ett fördjupat synsätt så sakteliga träder fram. Den ena kallduschen avlöser den andra på ett tämligen brutalt vis tills murarna är raserade och en öppning skapats för ny visdom och förståelse. För den observanta med ett mottagligt synsätt går det snart att skönja ett mönster och en mental förberedelse aktiveras. Men naturligtvis rycks mattan undan från ett annat håll för att överraska och verkligen testa om där den existentiella kunskapen är gedigen och orubblig. Den intellektuella kunskapen ska inte förväxlas med visdom och därför krävs ett överraskningsmoment.

Vid kontakt med andra människor, som inte öppnat sig för ett liv med djupare syften och som håller fast vid en svart-vit bild, finns risk för att man möter ett motstånd men framför allt en stor oförståelse. Möjligheterna att förklara och skingra frågetecknen för den som befinner sig på lägre andlig mognadsnivå, vad ett fördjupat synsätt i livet innebär är små. Ett fördjupat andligt tänkande är resultatet efter ett förhållningssätt som penetrerar tillvarons skeenden och pressen från livet framtvingar ett nytt sätt att betrakta livet. Det är omöjligt att läsa sig till. Många människor blir också rädda och arga när någon utmanar deras världsbild, när någon tillför något obekant som rubbar den trygga, invanda syn de har på livet. Man möter vrede och försök till förlöjligande i strävan att undertrycka och förringa. Tålamodsprövning och frestelsen att ta till vrede härskar. Utöver den mänskliga prövning det innebär så öppnas man inför sig själv och det nya sättet att se på tillvaron. Dessutom bereds tillfälle att ifrågasätta ens tro, se klart på den och vad det egentligen innebär.

Med den andliga utvecklingen följer en insikt om Alltets enhet, vilket kan låta en aning krystat och förbryllande. Vad innebär det? När man kommer på sig själv att betrakta den lilla skalbaggen som kryper över ens arm med värme, när man vandrar bland träden och ser på dess kronor med längtan, när naturen blir allt mer oumbärlig och man upplever en svårdefinierad sällsam samhörighet med naturen, ja då har man klivit närmare insikten om en enhet. Respekten och vördnaden inför naturen växer och tilltar i takt med att den existentiella förankringen fördjupas. Närmandet till Alltet går via naturen, förmodar jag, eftersom den är tillgänglig på ett mer prestigelöst vis än våra medmänniskor, som naturligtvis är en annan del av Alltet. Allt är sprunget ur samma enhet.

Behovet att vilja föra ut sin kunskap tilltar, att bidra med något gott och att få hjälpa sina medmänniskor är fler tecken på en andlig utveckling. En sann önskan att göra något gott. Fler som når högre existentiella nivåer innebär att visdom och medmänsklighet kan spridas likt ringarna på vattnet. Det är på detta vis mänskligheten utvecklas.

På högre nivåer av medvetande upplevs subtila energier starkare. En förmåga att känna, uppfatta och kanske se de vaga energierna. Alla människor har denna förmåga i olika utsträckning, använder sig av det undermedvetet men med förhöjningen blir förmågan starkare och mer medvetandegjord. Man kan säga att verktygen att se och uppleva livet utökas, förfinas och förstärks. Livets påfrestningar har framtvingat detta och det stimulerar den framtida utvecklingen.

När målen är uppnådda är ökenvandringen över. Den kan vara svårt att förstå efter år av svårt motstånd där nya prövningar har väntat runt hörnan hela tiden. En dag lyfts ett sista, tungt draperi undan och man står i ljuset som kan blända och överrumpla så att man inte förstår att man är ute. Vandringen kan pågå länge, och den är först över när man tillgodogjort sig det som livet önskar lära ut. Denna ökenvandring har inneburit att man nu står inför ett helt nytt sätt att vara, ett nytt sätt att leva och ingenting kan bli det som varit, i positiv bemärkelse. Kampen i livet, det ihärdiga sökandet efter svar när livet utsatt en för prövningar, insikterna och svaren har skapat en styrka och visdom som frambringat en medmänniska som önskar och har förmåga att sprida mer ljus över vår skapelse.

Det har skrivits mycket om personlig och andlig utveckling. I Dantes spår av de båda psykoterapeuterna Schaub (herr o fru) är en utmärkt bok att fördjupa sig i området. Boken grundar sig på ett studium av Roberto Assagilois psykosyntes och dess kopplingar till Den Gudomliga komedin av Dante. Dessa psykoterapeuter företräder en holistisk psykologi där det världsliga skeendet förbinds med ett andliga dito. Den Gudomliga komedin är en mästerlig poetisk beskrivning av ett andligt sökande, som till sin konstitution påminner om en ökenvandring och vars innehåll kan vara det livet vill lära. Det vi ställs inför har ett högre syfte och utvecklar oss som individer. 

fredag 23 juli 2010

Teodicéproblemet

Om det finns en allsmäktig och kärleksfull gud, hur kan det då existera ondska i vår värld? En till synes motsägelsefullhet som diskuterats i århundraden. Grunden till frågeställningen är religiös och benämns teodiecéproblemet. Förutsättningen till den fortsatta texten är ett det finns en gud och att denna visst kan vara kärleksfull och allsmäktig oavsett ondska, enligt min uppfattning. Mina tankar är ingalunda unika eller nyheter, men de utgör en del i denna blogg vars helhetsbild däremot kan bli annorlunda.

Teodicéproblemet har varit bekant för mig en tid, och jag kom först i kontakt med begreppet sedan jag presenterat några kriterier som ifrågasatte kristendomen i sin nuvarande form. Utgångspunkten i mitt resonemang var och är: vad är syftet då en allsmäktig Gud skapat en värld så full av brister och motsägelser som ständigt ställer människan på svåra prov?

För några år sedan tog jag del av en intervju där en politiker ansåg sig inte tro på Gud för om en sådan funnits skulle inte världen sett ut som den gör. Det utlåtandet ligger i paritet med ovanstående problemställning och samtidigt anser jag att här finns också en del av förklaringen till att frågan rests från första början.

Nåväl, den teori jag tror på: vi föds till denna fysiska tillvaro för att utveckla vår potential och fullända oss som människor. Vår värld speglar vår utvecklingsnivå och vi möter det vi själva skapar. Världen är i flera avseenden en synnerligen hård plats att befinna sig i och den ställer höga krav på oss. Högre än vad många tror och i den tid vi lever är det viktigare än någonsin att få upp ögonen. Vår tekniska utveckling har nått sådan nivå att vi har medel att såga av den gren vi sitter på om vi inte ser upp. Nu avser jag inte användandet av vapen utan snarare synsättet på varandra och vår omgivning.

Människan är inte en otillräckligt varelse utan hopp om en ljus framtid. Nej, snarare en ung skapelse som inte lärt sig mer ännu. Metaforen: mänskligheten är som ett litet barn som knappt rest sig i sandlådan, kastar grus på andra barn när de är i vägen eller inte vill släppa den omtvistade leksaken, som inte förstår att det kan vara farligt att balansera på sandlådekanten och så vidare. Det finns de som hävdar att vi visst det kommit långt. ”Se bara hur tekniken gått framåt de senaste hundra åren”. Ja, men hur använder vi den och blicka tillbaka på 1900-talet som var ett av de mörkaste århundradena i historien. Ur andlig aspekt har inte mycket hänt. Teknikutvecklingen har också blivit ett medel för att i ännu högre grad bli medvetna människor, som bättre ska förstå vår roll i tillvaron. Låt oss betrakta 1900-talet som ett exempel – två världskrig med miljontals döda, flertalet andra krig, förmodligen var vi nära kärnvapenkrig, våldsamma motsättningar av olika skäl, svält, förföljelser, girighet och så vidare. Styrande värderingar har allt mer en materiell basis och det avlägsnar oss allt mer från vårt ursprung,

Jag går rakt på sak: Gud erbjuder detta eftersom det är en del av det vi är och ur detta vi växer och skapar förståelse. Vi har en frihet att göra det vi vill och det är vi själva som skapar grunden till lärdom. Det enda sättet av bli en visare människa är att utsättas för de sidor vi besitter och ta del av dess konsekvenser. Ondska är en realitet och för att förstå den finns den. För att se ljuset måste du sett mörkret.

Se det ur ett individuellt perspektiv för en stund. I stort sett alla större tänkare har svåra livsöden bakom sig. De öppnades för djupare lärdom efter att livets påfrestningar tvingat dom till det. Plågorna fick det yttre intellektet att krackelera och öppna sig för den djupa lärdom vi alla besitter djupt inom oss. Det finns igen genväg och som jag skrev i ett tidigare inlägg (Livets mening). Livets visdom kan inte erhållas via texter utan enbart genom livets skola. En person som inte prövats i tillvaron kan inte förstå en annan persons svårigheter och känner inte heller sig själv. Du kan inte förstå hur det är att bada i havet om du enbart läser om det, du vet inte hur det känns att bränna dig på en låga om du inte har erfarit det själv. Att vara människa i vår tid är ingen dans på rosor och utmaningar är av vitt skilda slag. De som har något att berätta om är de som prövats. I Sverige har vi flera människor som skrivit böcker, håller föredrag och andra sätt för ut sin lärdom till andra kring livet – olyckor har försatt dom i invaliditet, de har plågats i sorg då en närstående avlidit, sjukdomar har präglat dom och så vidare. Vi kan få höra en ung man i rullstol som säger sig aldrig velat vara utan den olycka som förpassade honom till den situationen eftersom han först då utvecklade visdom och kunde uppleva lycka på riktigt.

Vår värld är mycket komplex med alla dess olika facetter. Där finns skilda nationer, folkslag, religioner, politiska system, åsikter, smak, värderingar, språk, sexuell läggning med mera i nästan oändlighet. Det i sin tur blir en grogrund för människan att lära sig handskas med alla dessa ”verktyg”. Det har krigats, dödats, förföljts och skadats där komplexiteten många gånger varit grunden eller katalysatorn. Ondska och lidande är närvarande på alla platser, från hem och kontor till regeringsbyggnader. Ur dess konsekvenser fostras människan, förstår dess konsekvenser och bereds möjligheter att skapa någon annat. Därför tillåter Gud lidandet och ondska för att i kärlekens namn tillåts vi öka förståelsen och bli helare som människor. Principen är den samma oavsett vad som avses förändras. Om du vill förbättra konditionen löptränar du och en tuff backe skapar styrka och uthållighet. En besvärlig period i livet är det inte många som önskar sig men de flesta kan berätta om hur mycket det gav dom i slutänden. Det finns inte en motgång som inte har ett högre syfte hur omänskligt grym den än kan te sig. Vi är här för att lära och då kan vi inte glida runt på en räkmacka.

I konsekvens med mitt resonemang enligt ovan finns där en gud som varken ställer krav eller fördömer och älskar alla oavsett om man tror, inte tror eller om man är ”god” eller ”ond”. Vi är alla aktörer, lärare och elever i det vi själva skapar och det vi möter reflekterar vår utvecklingsnivå. Livet, en utflykt för att praktisera den teori vi alla bär inom oss - livet med dess umbäranden - ett sätt att öppna oss för djupare kunskap - livet, en umgängesform som lär oss kärlek, medmänsklighet genom att visa oss alla aspekter av människan.

Nå, kunde han trots allt inte göra det bättre ändå? Platon sa något i stil med: ”Innan vi stiger ned till jorden dricker vi ur glömskans bägare”. Ett annat uttryck säger: ”Att dö är som att vakna upp ur en dröm”. Detta antyder att den fysiska tillvaron inte är den enda och att vi kommer någon annanstans ifrån.

tisdag 20 juli 2010

Citat

"Den som har ett varför för att leva uthärdar nästan varje hur"

- Nietzsche -

måndag 19 juli 2010

Livets mening


Naturligtvis har livet en mening. Enkelt att hävda men ibland svårare att komma till denna slutsats. Var och en som levt ett liv vars omständigheter påkallat ens uppmärksamhet har troligtvis funderat över "varför". När svårigheterna knackar på dörren startar karusellen. Om vi uppehåller oss på ytan fastnar vi egots/intellektets eviga vals och kommer ingenstans. Ett icke-konstruktivt tänkande som kretsar kring i stort sett samma sak och tar energi. Egot skapar det eftersom det lever på aktivitet (försök bromsa tankarna i mer än 5 sekunder). På ytan finns inga tillfredsställande svar och lidandet fortgår oupphörligen. Offerrollen intas och negativa känslor fördunklar sinnet - "Varför händer detta mig?" Stilla det eviga tankebruset som intellektet skapar och tillåt nya intryck framträda ur ditt inre. Så snart vi fördjupar oss i skeendet öppnar vi oss för möjligheten att här finns en mening med det vi upplever. Släpp vreden, sorgen, ledsamheten för ett ögonblick och se vad som finns att erbjuda därunder. Bara det steget innebär en omedelbar lindring av smärtan och energi frigörs för ett djupare betraktelsesätt. Kanske står du inför en situation som du så väl känner igen och samma mönster upprepar sig. Kanske blir det värre och värre för var gång. Prova tanken att livet vill visa dig någonting! Utgå ifrån att livet är intelligent och att inget du möter finns där av en slump. Smärtan är din välvilliga lärare som försöker påkalla din uppmärksamhet och öppna dig för förändring eller kanske visdom. Förändringar innebär många gånger smärta och visdom uppnås inte genom teoretisk inlärning utan den framträder ur upplevelser. Har du inte levt livet erhåller du ingen visdom. Tillvarons visdom vinner man enbart genom att uppleva livets mångfacetterade omständigheter. De som livet prövat och de som valt att öppna sig för sitt inre växer i visdom. Smärtan öppnar ögonen för ett djupare betraktelsesätt av tillvaron och snart ser man sambanden som tidigare var fördolda. Det förblir ett mysterium ända till man gläntat på dörrarna. Var beredd på att inte bli förstådd av dom som ännu inte valt att kika bak dörren. Det är inte teori utan visdom, och den måste komma inifrån och det går inte att påföra utifrån.

Ett öppet sinne avlägsnar inte smärtan men den gör det lättare att bära. Den som inte ser en mening tappar ofta fotfästet och kan falla i depression. Meningslösheten är nog en av våra värsta fiender. Att finns en mening med livet tror jag är livsavgörande för välbefinnandet.

Hur finner man en mening? Jag tror att det är något som följer på visdom och en öppenhet, ett erkännande och vi har möjligheten att finna den vägen själva. Vi kanske behöver ett par vägledande råd på vägen för att komma på rätt spår och lära oss tänka i nya och fördjupade banor. Vi får ständig hjälp av livet på olika vis men det krävs en öppenhet för att bli medveten om det. När du ser det höjer du genast blicken över ytan och lär dig så sakteliga känna igen mönstret, ett livets mönster och snart blir pusslet inte bara lösa bitar utan du kan skönja en helhet utifrån ett fragment där, ett annat där. Du blir en navigatör vars kompass och karta är din inneboende visdom du erhållit ur livets skola. Tänk alltid i mer än ett steg, stanna aldrig upp i tanke 1!

Buddhismen anser att människan lär i livet via lidandet. Ja, tyvärr tycks det var enda vägen att att bräcka det inneboende motståndet som förhindrar existentiellt lärande. Lyssna på många av de människor som drabbats förluster av olika slag och som valt öppna sig för livet och därmed vänt olyckan till något gott! Men naturligtvis finns det exempel på människor som inte följt den vägen och förbrukat sig i bitterhet. De har valt att betrakta sig som offer för omständigheterna, det vill säga håller fast vid ett ytligt synsätt utan att gå vidare. Vi har olika förutsättningarna där inget är rätt eller fel utan det speglar var vi står. En mognadsfråga och har man inte krupit innan man lärt sig gå missar man väsentliga delar i den motoriska utvecklingen, för att göra en liknelse.

För att ställa mitt påstående på sin spets, att livet har en mening, vill jag utveckla det till att det alltid går att finna en mening i livet oavsett omständigheterna. Viktor Frankl, en filosof och psykiatriker av judisk härkomst, utvecklade teorier om livets mening som han bland annat praktiserade under sin tid i nazisternas koncentrationsläger. Om jag inte minns fel lyckades han vid ett tillfälle väcka livslust bland sina kamrater en kväll där de befann sig i djup misströstan över sina synnerligen svåra livsomständigheter i sin lägerbarack. Det väcker min beundran och samtidigt en insikt om att det alltid finns möjligheter att vända något till synes nattsvart och outhärdligt till något där det går att finna en mening, något att lära och förstå, men framför allt tända ett hopp i medmänniskor som balanserar på en livets ytterkant. Han har skrivit flera böcker, bland om sina upplevelser i nazismens koncentrationsläger och om sina teorier. Några finns på svenska. Som en liten passus funderar jag över hans påstående att det var de hänsynslösa egoisterna som överlevde i lägren medan de ödmjuka och "snällare" strök med först. Frankl överlevde men lämnade det utan kommentar.

Personligen har jag gått från att ha varit en person som ibland förbannat livet, känt harm och förbittring över omständigheter ända till jag började ställa frågan "varför". Varför händer detta mig, varför blev det inte si eller så istället så skulle jag sluppit än det ena, än det andra och livet placerade mig i ett skruvstäd. Till en början förstod jag ingenting, vardagen föll ihop, situationerna upprepades, jag såg ett mönster och jag "fick till mig" informationen om att jag skulle tro på livet. Oavsett vad som inträffade skulle jag inte rubbas i tron på livet. Varför, undrade jag. Vad innebär det? En tro på livet befriar en från rädslor och andra negativa känslotillstånd. Ett negativt känslotillstånd fördunklar sinnet och stänger dig för andra möjligheter. Så jag ställdes inför mycket tunga besvikelser i livet, gång efter gång ända tills jag släppte tvivlen och motståndet minskade. Ja, att inte göra motstånd är en nästa del som intimt hänger samman med att acceptera livet. Ett motstånd är en protest, du vill inte och vänder dig mot livet. Acceptera det livet ger dig, och det blir automatiskt lättare. Det går att prova i all enkelhet och jag provar på det ofta i vardagen - uppmärksamma dig själv t.ex. när du kör bakom en äldre man i stor hatt på en väg som håller 30 på en 50 väg. Istället för att lägga dig en meter bakom och kasta ilskna blickar i gubbens backspegel så lutar du dig lugnt tillbaka och bryr dig inte. Låt tankar som "jag har inte bråttom" fylla ditt inre eller hys förståelse för den äldre mannens försiktiga framfart. Bara släpp ditt begränsande dåliga tålamod och gubben svänger in till vänster 100 m längre fram. Jag vill understryka "släpp tanken på gubben" då ett intensivt väntande på att han nu ska svänga är också en form av motstånd. Inte så besvärligt, tänker nog många. Nåväl, men prova resonemanget på större händelser i vardagen. Principen är exakt den samma och den går igen överallt, varje dag, hela livet ut.

En sista parameter som är nog så svår är att klara av att leva livet i ovisshet. Bemästra din vilja att vilja veta för att kunna må bra. Det hänger ofrånkomligt samman med tron på livet, precis som övriga faktorer jag nyss beskrev. När man uppnått en tro på livet uppstår en frid och glädje eftersom rädslor inför livet och det okända inte besvärar längre. Man har slutligen insett att livet aldrig utsätter en för något man inte behöver och det alltid finns en baktanke. Och sist men inte minst - Du klarar av allt det du möter.
Fyra viktiga fundament i livet:
  • Tro på livet
  • Gör inte motstånd mot livet
  • Acceptera livet
  • Klara av att leva i ovisshet
En fortsättning följer i inlägget "Tro på livet - en av de viktigaste lärdomarna i livet" ovan (publicerat september 2010)
"I varje stund skapar du förutsättningarna för din morgondag"



- Blogginnehavaren -

Vad är vi?


En människa är en organisk organism som synbart dirigeras via ett medvetande. Detta medvetande tycks vara härbärgerat i den del vi benämner hjärnan. Hjärnan är en avancerad biologisk massa men vad är det i den som ger upphov till tankar? Hur kan molekyler av skiftande slag bidra till någon som ett medvetande? Min teori är att medvetandet har sitt ursprung i vår själ. Utan själ inget medvetande. Medvetandet liksom vår själ är något som inte kan ses, mätas eller vägas och därmed stöter vår vetenskap på patrull som ännu har svårt att växla till nästa "nivå" som innebär ett inbegripande av subtila existensnivåer som inte följer vedertagna lagar. Men det är helt i sin ordning. Allt har sin tid och hade vi vetat allt hade vi inte varit nyfikna och därmed inte fortskridit i vår utveckling.